Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

Kan man skilja masken från den som finns bakom den? Kan en människa vara antingen bara det ena eller bara det andra? Avtalet mellan Babba och Lillemor var att Babba skulle skriva böckerna och Lillemor vara författaransiktet utåt, djup och yta, för Babba var tjock och ful medan Lillemor var snygg och kunde föra sig. Under alla år av skrivande kom ändå Lillemors känsla för stil till pass, när hon stuvade om och skrev rent berättelserna som Babba tänkt ut.

I Kerstin Ekmans bok turas Babba och Lillemor om att föra ordet. I var sitt kapitel i taget berättar de historien om hur de möttes och formade sitt framgångsrika författarskap, och även om de personliga framgångarna och sorgerna under tiden. Genom deras ögon får vi också se hur Sverige förändras, från 1953 och framåt. Man kan notera att fastän Babba alltid är den som levt på "landet", i utkanten, så är det Lillemor som påverkas av tidsandan och följer med gröna vågen till ett råttigt kollektiv i skogen. Boken är skriven i tredje person, och kvinnorna berättar om varandra, så ibland blir jag osäker på vem det var som just förde ordet.


Redan innan jag började läsa boken tänkte jag att en författare väl bör ha båda de här rollerna inom sig i högre eller lägre grad, och då i synnerhet Kerstin Ekman själv. Hon är vacker, välklädd och välformulerad; går hem i de fina salongerna, men har ju faktiskt skrivit böcker på invecklat bygdemål om varelser och släkter i Norrlands skogar. Säkert kan hon känna motsatsförhållandena inom sig: att sitta på Akademiens torsdagssammankomst och tänka ut en berättelse om ett troll som ligger med alla i sin väg; att skriva om en fattig släkts oro och sedan ta på den rosa kavajen för en intervju. Visst måste det kännas konstigt men också kittlande skönt att ha båda rollerna inom sig? Den känslan unnar jag henne verkligen.

Handlingen i Grand Final i skojarbranschen växlar mellan att vara oroande, underhållande och underhållande med en underton av oro, men är hela tiden mycket spännande. De korta inblickarna i Svenska Akademiens formalia är lika intressanta som scenerna ur Babbas liv med riksspelmannen hon möter och fångar. Jag kan egentligen inte se att man som människa skall behöva välja det ena eller det andra livet, bara att man skall få välja själv hur mycket av den ena eller den andra man vill vara och visa idag. Jag vill ha en värld där båda finns.