De inledande kapitlen utspelar sig i Utahs öken, där den unge novisen Broder Francis tillbringar en fyrtio dagar lång fasta. Miljön ger en utmärkt inramning till hur utsatta de sista utposterna av kunskap och medmänsklighet är: mesta tiden är pojken ensam bland klipporna, under en stekande sol och en cirklande gam. Den gamle vandraren som kommer förbi honom, är han verklig eller en hallucination? Hans abbot Arkos avvisar bryskt alla försök att skapa helgonlegender av det Francis sett. Klokt, skall det visa sig, eftersom kyrkan håller på sina stränga regler för att godkänna mirakler, och ett alltför ivrigt glorifierande av Leibowitz skulle ligga klostret i fatet inför en eventuell kanonisering.
Men det bombskyddsrum, de ritningar och skeletten av döda människor som Francis upptäcker under sitt novisiat kan inte avfärdas som hallucinationer. Ritningarna förs till klostret och läggs till dess Memorabilia, samlingarna av papper från tiden innan bomberna brände sönder samhällsbanden. Liksom i medeltida kloster tillbringar bröderna hela dagar och många år med att kopiera texterna och bilderna när originalen börjar vittra sönder. Det är inte överraskande men rörande att man, liksom förr i tiden, med ornament och guld börjar smycka ut texterna, även den ritning över en elektronisk pryl som Francis hittade i bombskyddet.
De tre texterna i boken publicerades ursprungligen en i taget i tidskriften The Magazine of Fantasy and Science Fiction. Jag tycker om det hisnande perspektivet när scenerna ur den framtida historien är lagda med flera seklers gång emellan. Efter den första berättelsen, Fiat Homo, följer Fiat Lux som utspelar sig år 3174, i samma kloster. Som jag själv har levt mitt liv under katolska kyrkans vingar får jag anledning att tänka på årens gång de söndagar vi sjunger mässan på latin, till melodier som skrevs för över tusen år sedan. Det gör också att jag har lätt att förstå de stycken som talas på latin i boken, men i annat fall finns det översättningar att hitta på nätet.
Efter nästan ett och ett halvt årtusendes studier av de gamla dokumenten har munkar oberoende av varandra börjat försöka tillämpa kunskaperna, återfinna vetenskapen och återskapa elektriskt ljus. Det är fascinerande hur svårt och svårgripbart arbetet beskrivs. Jag tänker ofta på hur bräcklig vår teknologi är, för att kunskapen är så utspridd och tas för given. Jag är civilingenjör, men skulle jag kunna bygga en glödlampa av skrot i en sönderbombad värld? Det krävs både teoretiskt och praktiskt kunnande och människor som samarbetar.
Det är också fascinerande hur det uppstår diskussion om det alls är rätt att sträva efter forna tiders kunskap. När människorna visste för mycket, när de tuggat i sig Kunskapens frukt till sista smulan, då lät de världen gå under i eld. Kommer det att hända igen? Skall man hejda sig på tröskeln till vetenskapens tidsålder? Diskussionen är väl inramad av huvudpersonernas karaktärsdrag; de är drivna av kunskapstörst, eller av teologiska hänsyn, eller tanken på mänsklighetens bästa.
Bokens delar är skrivna på 1950-talet, påverkad av de pågående kärnvapenexperimenten och diskussionen kring dem, och det är också till den tiden som katastrofen förläggs. Men A Canticle for Leibowitz fick snart status som sf-kanon. Dess belysningar av apokalypsen, teologi, medmänsklighet och civilisation skulle säkert skrivas annorlunda idag, men är fortfarande mycket läsvärda och tänkvärda. Dessutom har författaren en säker känsla för miljö- och personbeskrivningar, vilket ännu bättre understryker perspektivet av tidlöshet och historien som upprepar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar