Den namnlöse mannen allt kretsar kring (spelad av Johan Holmberg) söker sin plats i livet, han söker lyckan, och han söker också att bryta sig fri från samhällets och kyrkans regler. I det snirklande landskapet av fothöga, fotbreda skumgummiåsar skrider de övriga ledigt fram längs de färdiga stigarna, medan han försöker korsa dem tvärs över och ofta snubblar till.
Han är mannen som söker sin roll i det symboliska dramat som skall föreställa livet, men han är också en författare som alla känner till och har läst något av. Han tycks först kunna skriva verkligheten som han vill - den vackra flickan han träffar (Ylva Ekblad) döper han till Eva och tillskriver henne goda egenskaper. Sömlöst lämnar hon sin make doktorn (Torkel Petersson) för författaren, som nyligen lämnat sin fru och deras barn. Centralpersonen, Den okände, hade kunnat framstå som ett tomt skal mitt emellan alla andra med fastare konturer, men som tur är spelas han av den genuint begåvade Johan Holmberg, som ger mannen en viss stadga.Men helt kan han inte styra sin värld. Pengar är ett ständigt bekymmer för honom, "som för alla poeter", och det går igen genom hela pjäsen. I andra akten, som innehåller scener från de sällan spelade Till Damaskus II och Till Damaskus III, försöker han sig på att skapa guld (liksom också Strindberg och många av hans samtida).
Det är litet paradoxalt att mannen som vill slå sig fri från konventioner och ödestro ändå är så paranoid och ser en mäktig (ond) krafts verk i sina motgångar. Jag tycker också att det är litet fånigt av honom att lägga tid och kraft på att försöka tricksa fram guld (istället för att forska fram något verkligt nyttigt!), för något så futtigt som hans egen rikedom. Eller? I andra akten förklarar han faktiskt att han är ute efter att omstörta samhället genom att tack vare alkemin göra alla lika fattiga som han. Aha, både egoistiskt och grandiost, fast också lika naivt och hänsynslöst som alla revolutionärer som inte har någon klok plan för vad som skall hända efter kaoset.
I och med att första akten, Till Damaskus I, innehåller så många löst sammanfogade scener med symboliska möten mellan typfigurer, är bifigurerna de som står ut som mest sammanhängande (och intressanta) personligheter. Läkaren hinner vara både överlägsen och förkrossad inför författaren, och Tiggaren (Peter Engman) har både humor och integritet.
Det är en krävande pjäs att se och begrunda, men man bör absolut inte gå i pausen. I andra akten kommer den scen jag tyckte bäst om, vid en högtidlig middag där författaren bekransas för sina alkemistiska bedrifter. Så han låter sig prisas av samhället som han ville krossa med sitt guldskapande?! Eller blir han verkligen belönad? För varje ny talare blir den fina middagen ett grymmare och grymmare skämt. (Som vi i publiken gärna skrattar åt!)
Foto: Sören Vilks
Ett par gånger under pjäsen nämner man landsvägen, stora landsvägen, det som skulle bli titeln på Strindbergs sista pjäs. Precis som den slutar denna uppsättning av Till Damaskus med att mannens egen dotter kommer och påminner honom om det konkreta livet han tappat kontakten med under sina abstrakta sökanden. I det här fallet är hon också så vuxen att hon kan säga honom några sanningens ord. Men mötte Den Okände mannen Sanningen på vägen Till Damaskus? Det verkar inte så, den absoluta Sanningen verkar inte finnas, och det kanske är det som är sanningen.
Länk till Dramatens sida om Till Damaskus
Jag gissar att du var påläst innan du såg pjäsen. Jag såg fredagens genrep och hade mycket svårt att förstå och tolka pjäsen. Och jag var inte ensam om att inte hänga med. Det var mycket mummel i pausen. Jag tycker att det är lite trist att pjäsen blev så svårttolkad. Det är svårt att rekommendera pjäsen, till någon som inte är påläst.
SvaraRaderaJag önskar att jag hade varit mer påläst! Jag såg uppsättningen på Stadsteatern 2003, som var en tät och mörk föreställning. Där kändes varje handling ödesdiger och verkligen tyngd av symbolik. Det var något liknande jag hade väntat mig här. Men istället tog första akten raska kliv mellan väldigt skilda situationer. Jag tyckte alltså bättre om andra akten, de sällan spelade scenerna, för att de hängde ihop bättre och gav en del svar på frågor från den första. I pausen hörde jag folk säga att de tyckte att pjäsen var bra och rolig! Men jag vill heller inte rekommendera den till någon som inte är väldigt intresserad och beredd på vad som skall komma.
SvaraRadera- Kan man inte tro att vi behöver sorgen för att känna glädjen?
SvaraRadera- Man kan alltid tro allting.
Ungefär så är slutreplikerna i DAMASKUS 1,2,3 mellan Den okände och Den gamle. Sedan går ridån ner. Jag har fått möta Den Okände som Adam, Isak, Esau, Saulus, Jesus, Kierkegaards sökare, moderna författare som Strindberg eller Knausgård och som mig själv.
Och jag klappar,klappar,klappar händerna för 89årige Ingvar Kjellson som Den Gamle , Torkel Peterson som läkaren och de sju andra skådespelarna.
Jag applåderar vilt för Karl Dunér (berabetning, regi, secnografi) och Magnus Florin (dramaturgi).
Och jag älskar dig August Strindberg för din ambivalens, din smärta, dina ord, din symbolik, din scenkonst.
Det är som dramatiker som August Strindberg är stor.
DRAMATEN bjuder oss på ännu en fantastisk sekelskiftesStrindbergpjäs.
Se dem båda. Unna dig det allra bästa.
SPÖKSONATEN.
TILL DAMASKUS.
Tro inte på recensenterna i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, tro på mig och på recensenten i Uppsala Nya Tidning.
Och läs gärna Olof Lagercrantz Strindbergsbok före eller efter föreställningen - den berikar uplevelsen ytterligare.
Lena Kjersén Edman
Så bra att du tyckte om pjäsen, Lena Kjersén Edman! Jag hoppas verkligen att den hittar en uppskattande publik! Jag tycker ändå att uppsättningen var för förvirrande för att jag skall kunna rekommendera den till alla jag känner.
SvaraRadera