lördag 25 februari 2012

Schuberts pianosonater i Allhelgonakyrkan, första konserten

Häromåret önskade jag mig en Schubert-festival, rusig efter Mahler-festivalen i Konserthuset. Det tog några år, men nu uppfylls min önskan av den sympatiska föreningen Kammarmusikens vänner, när Bengt Forsberg spelar flera av Franz Schuberts pianosonater under det närmaste året.

På väg upp mot konsertrummet, Allhelgonakyrkan, lyser fönstren vackert i kyrkans silhuett mot natthimlen. Kyrksalen är varm och publiken gör sig hemmastadd i de hårda träbänkarna.

Det första verket, Sonat i Ess-dur D568 (1817) skrevs av en endast tjugoårig Schubert. Det börjar glatt och enkelt, inbjudande och nästan dansvänligt i första satsen. I de nästföljande satserna tillkommer mer svärta, och i den sista satsen balanseras det beslutsamma tempot av eftertänksamhet i harmonierna. Ännu mer av den sköna balansen hörs i nästa verk, Adagio ur Sonat i C-dur D613 som skrevs året efter. Musiken är både mer säker och mer vågad i melodin.

Men efter paus kommer sonaten som påminner mig om varför Schuberts musik berör mig så djupt. Sonat i G -dur D894 skrevs 1826, alltså med ytterligare nio års erfarenhet av livet och av att komponera. Redan från första tonen är musiken så rik på känsla och betydelse. Harmonierna är vågade, musiken växer och sjunker i nyans, och pianots omfång och klang begagnas kunnigt av kompositionen. Detta kräver också en kunnig och inkännande pianist för att göra musiken rätt, och Bengt Forsberg är rätt man vid flygeln. Utan ansträngning binder han samman de drillande, virtuosa partierna med de reflekterande och de som är mättade med stora känslor. Sonaten är inte hopp-lös, men den uttrycker en melankoli som är överjordiskt skön.

Som extranummer och uppiggande avslutning fick vi ett av Schuberts kortaste verk, Albumblad, en hälsning till en vän. Jag ser fram emot att komma tillbaka för fler Schubert-sonater under året.

Schuberts pianosonater, andra konserten

Länk till Kammarmusikens vänner med kalendarium

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar