Förutom halmbalarna på golvet är Klarascenen tom; man ser ställverk, sladdar, riggar för ljussättning och detaljer till scenbygge längs väggarna. Det är tillräckligt mycket för att påminna om allt arbete som pågått och pågår för att hålla jordbruket igång. När skådespelarna ställer sig på rad längs scenkanten ser man på kläderna vilka som arbetar med kroppen, och vilka som kommit till gården och vänt upp och ned på dygnet genom att prata hela nätterna och sova till mitt på dagen (professorn och hans unga hustru).
I första akten av Eirik Stubøs uppsättning av Tjechovs Onkel Vanja belyses de stora frågorna. Både Vanja (Magnus Krepper) och hans vän doktor Astrov (Shanti Roney) är i den åldern när de börjar se att de kanske inte får någon belöning för det hårda arbete de lagt ned under sina liv. Vad är meningen med livet, hur lämnar man efter sig ett gott levnadsverk, hur skapar man något som förbättrar livet för människor hundratals år fram i tiden? Astrov har förhoppningar om att skogen han sköter skall kunna förädla sinnena hos människorna i dess närhet, en inställning som stämmer med den nästan mytiska roll skogen haft i den ryska självuppfattningen. Vanjas systerdotter Sonja (Sara Jangfeldt) är också ung och full av energi, och entusiastisk inför Astrovs planer.
Men Vanja själv har redan börjat bli trött på livet han lever. Han jämför sig med sin svåger, Alexander Serebrjakov (Sten Ljunggren), som har levt ett upphöjt liv som konstprofessor. I sitt missnöje dissekerar Vanja Alexanders liv och avfärdar det han åstadkommit. Med så stränga mått är det svårt att veta vad som kan tas för ett väl använt eller lyckligt liv. På samma sätt avfärdar Astrov professorns sysslolösa hustru (Jelena) Petronella Barker, samtidigt som han fascineras av henne. Att de här diskussionerna hålls i mjuk, resonerande ton gör dem lätta att ta till sig och reflektera över, och Magnus Krepper och Shanti Roney är fullkomligt grundade i sina roller och helt trovärdiga.
Pjäsen är uppdaterad till modern tid i språket och i personernas moderna klädsel, och det är bra. Ändå har den behållit en stämning av tiden den skrevs, mycket genom de retoriska frågorna om hur man om hundra år kommer att se på det arbetsamma liv som framställs på scenen. På det sättet blir frågeställningarna både tidlösa och ändå fullkomligt aktuella för oss idag.
I andra akten kryper handlingen under skinnet på människorna. Besvikelserna blir personliga och påtagliga. De kloka, reflekterande männen Vanja och Astrov är ändå vanliga människor, svaga och ganska dumma. Och hur klok man än är, finns det människor omkring en som påverkar ens liv på gott och ont. Med goda skådespelare och god regi balanserar uppsättningen de stora livsfrågorna mot den lilla människans öde, och det är mycket sevärt.
Länk till Stadsteaterns sida om Onkel Vanja
Fotnot:
På scenen förekommer fyra höns och (minst) en anka. De är fluffiga och fina och bidrar till en jordnära stämning. Dessutom släpper de då och då bajsklickar, som luktar ända upp till de främre raderna och får oss att hoppas att skådespelarna inte trampar i smeten. Men de har säkert övat för alla eventualiteter!
I första akten av Eirik Stubøs uppsättning av Tjechovs Onkel Vanja belyses de stora frågorna. Både Vanja (Magnus Krepper) och hans vän doktor Astrov (Shanti Roney) är i den åldern när de börjar se att de kanske inte får någon belöning för det hårda arbete de lagt ned under sina liv. Vad är meningen med livet, hur lämnar man efter sig ett gott levnadsverk, hur skapar man något som förbättrar livet för människor hundratals år fram i tiden? Astrov har förhoppningar om att skogen han sköter skall kunna förädla sinnena hos människorna i dess närhet, en inställning som stämmer med den nästan mytiska roll skogen haft i den ryska självuppfattningen. Vanjas systerdotter Sonja (Sara Jangfeldt) är också ung och full av energi, och entusiastisk inför Astrovs planer.
Men Vanja själv har redan börjat bli trött på livet han lever. Han jämför sig med sin svåger, Alexander Serebrjakov (Sten Ljunggren), som har levt ett upphöjt liv som konstprofessor. I sitt missnöje dissekerar Vanja Alexanders liv och avfärdar det han åstadkommit. Med så stränga mått är det svårt att veta vad som kan tas för ett väl använt eller lyckligt liv. På samma sätt avfärdar Astrov professorns sysslolösa hustru (Jelena) Petronella Barker, samtidigt som han fascineras av henne. Att de här diskussionerna hålls i mjuk, resonerande ton gör dem lätta att ta till sig och reflektera över, och Magnus Krepper och Shanti Roney är fullkomligt grundade i sina roller och helt trovärdiga.
Pjäsen är uppdaterad till modern tid i språket och i personernas moderna klädsel, och det är bra. Ändå har den behållit en stämning av tiden den skrevs, mycket genom de retoriska frågorna om hur man om hundra år kommer att se på det arbetsamma liv som framställs på scenen. På det sättet blir frågeställningarna både tidlösa och ändå fullkomligt aktuella för oss idag.
I andra akten kryper handlingen under skinnet på människorna. Besvikelserna blir personliga och påtagliga. De kloka, reflekterande männen Vanja och Astrov är ändå vanliga människor, svaga och ganska dumma. Och hur klok man än är, finns det människor omkring en som påverkar ens liv på gott och ont. Med goda skådespelare och god regi balanserar uppsättningen de stora livsfrågorna mot den lilla människans öde, och det är mycket sevärt.
Länk till Stadsteaterns sida om Onkel Vanja
Fotnot:
På scenen förekommer fyra höns och (minst) en anka. De är fluffiga och fina och bidrar till en jordnära stämning. Dessutom släpper de då och då bajsklickar, som luktar ända upp till de främre raderna och får oss att hoppas att skådespelarna inte trampar i smeten. Men de har säkert övat för alla eventualiteter!
Foto: Carl Thorborg
Jag gillade pjäsen men hade möjligen förväntat mig mer starka känslor. Det tog väldigt lång tid innan jag förstod relationer och släktförhållanden, kan var jag trött. Det där med halmen, hönsen och ankorna gav mig delade känslor. Kul men mycket dammigt vilket gav många snörvliga och nysande näsor. Och vissa peroder förlordes all uppmärksamhet mot hönsen istället för pjäsen. Men sammanfattat tycker även jag att den var sevärd.
SvaraRaderaAv och till glömde jag också bort släktskapen, främst Katarina Ewerlöfs roll. Men jag hade stor hjälp av att jag redan kände till handlingen i stora drag sedan jag såg uppsättningen på Dramaten för några år sedan (som dock inte alls var särskilt bra). Det är intressant hur många klassiska teaterstycken inte lever på överraskningar i handlingen, utan faktiskt vinner på att ses flera gånger i olika versioner!
SvaraRaderaJag håller med om att hönsen stal för mycket uppmärksamhet ibland, och jag är glad att jag inte är allergisk mot allt damm som virvlade från scenen. Men åh, så fluffiga och fina hönsen var! Jag tyckte verkligen om att de var med.
Jag satt ganska långt fram. Bakom mig satt två skådespelare som skvallrade om att hönsen, ankorna och allt halm inte var helt uppskattat bland all personal på teatern.
SvaraRaderaMen jag håller med, hönsen var fantasktiskt fina.
Haha, jag kan tänka mig att fjäderfäna kan vara irriterande! Det skulle finnas två ankor bland dem, men vi fick bara se en på premiären. Divafasoner?! :)
SvaraRadera:-) På genrepet var båda ankorna med.
SvaraRaderaKul läsa om "din" version, jag såg den ju i Gävle Folkteaters regi i höstas. Där fanns varken pruttande ankor eller kliframkallande hö, vilket jag är glad över.. Istället var scenen en enkel salong, med några stolar, ett bord. Fascinerande hur olika det går att göra en o samma pjäs, bara genom iscensättningen.
SvaraRaderaVisst är det fascinerande! I en bra pjäs kan man välja olika former eller hitta olika saker att fokusera på, (helst) utan att meningen går förlorad.
SvaraRaderaRen klar version. Tyckte om den. Mestadels finspel.
SvaraRadera