onsdag 8 februari 2012

My week with Marilyn


Marilyn Monroe skapade sig själv genom att paketera sig som en lysande filmstjärna, och som en sexsymbol med en blandning av naivitet och lockande löften. Men när hon hade fått världens uppmärksamhet ville hon också bli tagen seriöst, bli skådespelerska och inte bara filmstjärna. Inför fotografer, journalister och fans var det ändå så lätt att falla tillbaka i att ge dem vad de ville ha: kuttrande blinkningar och kommentarer som balanserar mitt emellan intelligenta och korkade. Och inför det väntande inspelningsteamet på det som skulle bli filmen The Prince and the Showgirl blir människornas förväntningar till något ohanterligt och paralyserande.


Man skulle kunna bli irriterad och kalla det divafasoner när Marilyn gång på gång kommer timmar för sent till scenerna, gråtfärdig och skrämd till flykt av ett enda hårt ord. Men när man ser hur människorna närmast henne vrider henne åt helt olika håll för att bli just den person de själva förväntar sig, förstår man hur den osäkra kvinnan aldrig får en chans att bli säker på vem hon är och vad hon vill. Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh), medstjärna och regissör, vill bara att hon inte skall spela, utan bara vara den naiva blondinen han ser henne som. Men hennes method acting coach avbryter regin för att viska fram rollmotiveringar, och däremellan överhöljer hon Marilyn med hyllningar som är osunt glorifierande.


En mer hanterbar form av beundran kommer från tredje regiassistenten Colin Clark (Eddie Redmayne), mannen som berättar hela historien. En ung pojke med tindrande ögon som fortfarande tror på filmens magi! Eftersom han står neutral bland alla människor som vill ha något av Marilyn, blir han den som hon vänder sig till för att få tröst. Fastän alla varnar honom för att låta sig förföras, går det inte att stå emot världens mest eftertraktade filmstjärnas charm. Leka med dockskåp, leka familj, leka första date - menar Marilyn allvar, använder hon sig bara av den oskyldige pojken för att ladda sina egna batterier, gör hon det medvetet eller tror hon på kärleken hon lovar den unge mannen?


Jag är inte förtjust i kuttranden och kråmanden, den beräknande barnslighet som självutnämnda pinuppor knäpper på för att fängsla de män som vill låta sig luras. Vi får se några sådana scener, men tack och lov spelar Michelle Williams sin Marilyn Monroe utan att förfalla till jobbiga manér i sådana scener. Därtill är hon gripande i sin bräcklighet, när hon står inför ett filmteam där hälften har bestämt sig för att älska henne och hälften för att hata henne. Filmen My week with Marilyn är en lika oviktig sidohistoria som filmen och veckan den handlar om, men det är ändå en underhållande litet parentes.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar