Real Steel

Jag tycker om action och tuffa fighter, men jag tycker inte om att se människor skadas. Därför ser jag, och tydligen stora delar av världen, fram emot den framtid vi får se i Real Steel, där boxning inte längre är en sport för människor utan för robotar. Åh, vilka fighter! Stora, tunga robotar med läckra färger och målningar, som drämmer till varandra så det bara blir skrot kvar!

Charlie Kenton (Hugh Jackman) var boxare förut, men nu lever han på att boxas via robot. Eller, snarare, han hankar sig fram, för han är dumdristig: lånar och satsar stort, förlorar ofta och ligger på minus hos sina långivare. Hos sin elvaårige son Max (Dakota Goyo) ligger han också på minus, för de två har inte setts på flera år. Men när pojkens mamma dör måste Charlie ta hand om Max. Tur att robotarna är så spännande, så att killen inte hinner vara för ledsen för sin mamma och besviken på sin smitande pappa.

Barn på film kan vara irriterande söta och/eller lillgamla. Här är det bara bra att Max är så förståndig, eftersom hans pappa beter sig så ansvarslöst! Tack vare Max' idéer börjar det gå bättre för dem, och de hamnar i några spännande fighter robot mot robot. Matcherna är riktigt läckra, och allra bäst tycker jag om en av de tidiga matcherna bland tjutande åskådare på det ostrukturerade nöjesfältet Zoo, med en vildsint robotförare och fina fågelvyer av matchen. Litet onödigt är försöket att ge roboten en smula mänsklighet, men det ökar ju förstås känslan av att den är en underdog som man sympatiserar med och hejar på. Riktigt kul är också scenerna när Max och roboten dansar tillsammans!

Visst är historien om hur Max och Charlie hittar varandra förenklad och klichémässig, men de tar inte alltför stor plats mellan de tunga, spännande robotfighterna. Filmen är kul underhållning för oss som älskar att se robotar som slåss så det dundrar i marken.