Erik Olson på Waldemarsudde

Under sin långa bana som konstnär provade sig Erik Olson fram till nya uttryck. Hans tid med de svenska surrealisterna i Halmstadgruppen är den jag uppskattar mest, men det är bra att få se hur hans stil förändrade sig genom åren. Under en konkretistisk period målade han geometriska figurer i verk liknande Mondrians, vilket jag egentligen tycker om. Men Erik Olsons konst är som mest intressant i hans blandning av motsatser: klart avgränsade färgfält mot mjuka skuggningar, starka färger mot mjuka pasteller, naturtrogna avmålningar mot proportioner som spränger sinnevärlden.

Under Erik Olsons konstnärsbana mjuknade motiven och de stora mörka fälten försvann. Verken från en period på 1970-talet har luddiga motiv i pasteller som för mig idag är svåra att tycka om i sin new age-iga flummighet. Under en annan period skapade han ganska intressanta tavlor med motiv som speglade sig i vattenytor - halvt flytande, halvt sjunkande. När Olson började skapa verk för kyrkobyggnader - mosaikfönster och altartavlor - kom hans känsla för harmoni och spänning mellan olika fält till god användning.

Av den gedigna översikten på Waldemarsudde blir jag ännu mer imponerad och förtjust i de surrealistiska verk Erik Olson skapade under i gemenskap med Halmstadgruppen. Motivvalen var drivna av en äkta önskan att undersöka det som är gömt såväl i människans inre som i samhället, och tavlorna målades med suggestiva tekniker och färger i perfekt samklang med motiven. De svenska surrealisterna var otroligt intressanta och kreativa, och Erik Olson skapade minnesvärda tavlor under den tiden han hörde till dem.

Länk till Waldemarsuddes sida om Erik Olson