Medeltidens helvetesvisioner med flammande eldhav och djävlar som plågar och stympar syndare ser nästan skrattretande ut idag, hur mycket de än liknar de sämsta skräckfilmerna som direkt hamnar i bensinmackarnas DVD-ställ. Hur ser det helvete ut som skulle skrämma en modern människa?
Liljevalchs utställning Helvete innehåller några verk som manar fram en känsla av helvete och evig plåga, men också många som bara löst är kopplade till titeln. Jag har länge tyckt om Jenny Holzers konst som använder sig av texter, men när hon använder sig av rullande LED-text i blinkande rött och blått blir det svårt att läsa orden, och deras tyngd förminskas. Det är extra synd när det gäller verken på Liljevalchs, med citat från soldater som begått brott under uppdrag i Mellanöstern. Jag ställer mig intill de böjda displayerna och försöker läsa, men när olika meningar snabbt rinner förbi på insidan och utsidan samtidigt försvinner orden ur mitt minne så snart jag har läst dem. Var det meningen?
I serien Vanitas låter Hans Jörgen Johansen livsmedel och föremål åldras och förruttna. I närgången förstoring liknar de nya, okända landskap. Vill man kan man se dem som sterila och öde, men jag letar hellre efter tecken på liv. Visst tycker jag att Louis Vuitton-väskor är fåniga och otillräckliga statussymboler, men vad skulle inte kunna finnas bortom horisonten av LV-taggar?
Maria Miesenbergers utsvärtade familjefoton och Sten Eklunds Kullahusets hemlighet (1971-72) har jag sett förut, och de vinner inte på att ses igen. De var goda idéer till konst en gång, men har de någon djupare kvalitet som håller för tolkning och återseende? (Och vad har de för koppling till helvetet?) Jag hoppas att jag har fel, och att det finns andra som hittar betydelsen i dem.
Däremot har jag inget emot att än en gång se Dick Bengtssons tavlor med sina svårbegripliga hakkors. Jag ser dem som bilder från en parallell värld där nazisterna vann. Är alla bilder vi ser - en Hopper, en interiör från ett fängelse - godkända som uppbygglig konst av ett kulturministerium lett av brunskjortor?
Ulrik Samuelsons Sanctuarium, ett kalt rum med ett par guldtäckta föremål och mörka granskogar tätt inpå, skulle kunna vara ett helvete för mig. Andra må tycka om ensamhet och skogssus, men om jag aldrig fick lämna det skulle det vara olidligt. Glenn Brown målar av science fiction-landskap som skall vara dystopier, men än en gång, det som andra kan se som hopplöst ser jag som en spännande utmaning.
Några av verken förmedlar ändå helvetets allvar. Serien Krigets fasor (1810-15), etsade av Francisco de Goya, visar just stympade, plågade människor, och de är ögonvittnesskildringar av vad människor gjort mot varandra.
Fotot Untitled #173 (1986) av min idol Cindy Sherman visar en död människa på en hög av förmultnande skräp. Hon kommer aldrig att leva igen, och hon är lämnad på en sophög. Den slutgiltigheten är skrämmande. Inför Marcus Larsons patosfyllda målning Hav i månsken med fyr och brinnande ångfartyg (1859) kan man stanna upp och föreställa sig hur männen instängda på ångfartyget går under utan hopp om hjälp.
En bra känsla av apokalyps är Tracy Moffatts video Doomed (2007). I en slinga på tio minuter har hon (tillsammans med Gary Hillberg) klippt ihop undergångsscener från olika filmer. Jordbävningar, tornados, blixtar, översvämningar - alla element och några fientliga aliens samarbetar för att slå sönder alla spår av civilisation. I filmerna brukar några människor överleva och hjältarna hittar sina familjemedlemmar. Men här är det tio minuters oavbruten ödeläggelse: enorma vågor slår in över New York, frihetsgudinnan välter gång på gång, bilar kastas runt som leksaker, människor flyr i skräck men fångas av eldsflammor eller dras ned i djupet. Nej, det här kan ingen rädda sig ifrån. Det här är slutet.
Det är mörkt i salarna på Liljevalchs, och när jag går där är jag nästan ensam. Det förstärker den kusliga stämningen. Allra mest skrämmande är det att vara i Roj Fribergs rum. Mot en svartbränd vägg sitter och står några människor - nej, det är spöken av människor, bara halva armar och ansikten som dödsmasker. Några tavlor på sidoväggen visar ruiner och skräpiga gator. Det är värld där katastrofen har inträffat. Kan mänskligheten hämta sig? Kan vi återfå en högtstående civilisation av medicinska framsteg, teknik och kultur? När svaret är nej, då finns helvetet på jorden.
Länk till Helvete på Liljevalchs
Liljevalchs utställning Helvete innehåller några verk som manar fram en känsla av helvete och evig plåga, men också många som bara löst är kopplade till titeln. Jag har länge tyckt om Jenny Holzers konst som använder sig av texter, men när hon använder sig av rullande LED-text i blinkande rött och blått blir det svårt att läsa orden, och deras tyngd förminskas. Det är extra synd när det gäller verken på Liljevalchs, med citat från soldater som begått brott under uppdrag i Mellanöstern. Jag ställer mig intill de böjda displayerna och försöker läsa, men när olika meningar snabbt rinner förbi på insidan och utsidan samtidigt försvinner orden ur mitt minne så snart jag har läst dem. Var det meningen?
Hans Jörgen Johansen, LV (2011)
I serien Vanitas låter Hans Jörgen Johansen livsmedel och föremål åldras och förruttna. I närgången förstoring liknar de nya, okända landskap. Vill man kan man se dem som sterila och öde, men jag letar hellre efter tecken på liv. Visst tycker jag att Louis Vuitton-väskor är fåniga och otillräckliga statussymboler, men vad skulle inte kunna finnas bortom horisonten av LV-taggar?
Maria Miesenbergers utsvärtade familjefoton och Sten Eklunds Kullahusets hemlighet (1971-72) har jag sett förut, och de vinner inte på att ses igen. De var goda idéer till konst en gång, men har de någon djupare kvalitet som håller för tolkning och återseende? (Och vad har de för koppling till helvetet?) Jag hoppas att jag har fel, och att det finns andra som hittar betydelsen i dem.
Dick Bengtsson, Edward Hopper: Early Sunday Morning (1970)
Däremot har jag inget emot att än en gång se Dick Bengtssons tavlor med sina svårbegripliga hakkors. Jag ser dem som bilder från en parallell värld där nazisterna vann. Är alla bilder vi ser - en Hopper, en interiör från ett fängelse - godkända som uppbygglig konst av ett kulturministerium lett av brunskjortor?
Ulrik Samuelsons Sanctuarium, ett kalt rum med ett par guldtäckta föremål och mörka granskogar tätt inpå, skulle kunna vara ett helvete för mig. Andra må tycka om ensamhet och skogssus, men om jag aldrig fick lämna det skulle det vara olidligt. Glenn Brown målar av science fiction-landskap som skall vara dystopier, men än en gång, det som andra kan se som hopplöst ser jag som en spännande utmaning.
Ulf Samuelson, Sanctuarium (2011)
Några av verken förmedlar ändå helvetets allvar. Serien Krigets fasor (1810-15), etsade av Francisco de Goya, visar just stympade, plågade människor, och de är ögonvittnesskildringar av vad människor gjort mot varandra.
Fotot Untitled #173 (1986) av min idol Cindy Sherman visar en död människa på en hög av förmultnande skräp. Hon kommer aldrig att leva igen, och hon är lämnad på en sophög. Den slutgiltigheten är skrämmande. Inför Marcus Larsons patosfyllda målning Hav i månsken med fyr och brinnande ångfartyg (1859) kan man stanna upp och föreställa sig hur männen instängda på ångfartyget går under utan hopp om hjälp.
En bra känsla av apokalyps är Tracy Moffatts video Doomed (2007). I en slinga på tio minuter har hon (tillsammans med Gary Hillberg) klippt ihop undergångsscener från olika filmer. Jordbävningar, tornados, blixtar, översvämningar - alla element och några fientliga aliens samarbetar för att slå sönder alla spår av civilisation. I filmerna brukar några människor överleva och hjältarna hittar sina familjemedlemmar. Men här är det tio minuters oavbruten ödeläggelse: enorma vågor slår in över New York, frihetsgudinnan välter gång på gång, bilar kastas runt som leksaker, människor flyr i skräck men fångas av eldsflammor eller dras ned i djupet. Nej, det här kan ingen rädda sig ifrån. Det här är slutet.
Roj Friberg, Utan titel (2011)
Det är mörkt i salarna på Liljevalchs, och när jag går där är jag nästan ensam. Det förstärker den kusliga stämningen. Allra mest skrämmande är det att vara i Roj Fribergs rum. Mot en svartbränd vägg sitter och står några människor - nej, det är spöken av människor, bara halva armar och ansikten som dödsmasker. Några tavlor på sidoväggen visar ruiner och skräpiga gator. Det är värld där katastrofen har inträffat. Kan mänskligheten hämta sig? Kan vi återfå en högtstående civilisation av medicinska framsteg, teknik och kultur? När svaret är nej, då finns helvetet på jorden.
Länk till Helvete på Liljevalchs
Jag är så imponerad av din överblick, utblick och koll på den samtida svenska konsten! I min stad är utbudet begränsat och ofta ganska lokalt präglat. Det är intressant ta del av dina reflektioner och få se en glimt av det du ser.
SvaraRaderaTack så mycket, Hermia! Jag har turen att ha gott minne, och en massa utställningar inom räckhåll. Och så hjälper det ju att skriva ned allt jag ser här, och kunna läsa om det igen. ;)
SvaraRadera(Utan att förringa komplimangen vill jag berätta att jag också fick en anonym kommentar med samma innehåll på tyska, men jag är så misstänksam att jag inte publicerade den...)
Det Hermia sa! :)
SvaraRaderaTack, Glamourbibliotekaren! :) (Och alla anonyma spam-robotar...)
SvaraRadera