Dödsdansen är en av Strindbergs mest fascinerande pjäser. Den kan spelas på så olika sätt - rasande, iskallt - och bli spännande varje gång. Stadsteatern har spelat många Strindbergpjäser på senare år, och lyckats göra Leka med elden och Fröken Julie tidlösa och intressanta.
Att placera Edgar och Alice i samtiden, bundna till varandra av tvånget att hålla samman en krackelerande yta, är en god idé. Trots att de gjort sig ovänner med alla andra på ön, sliter de på för att upprätthålla skenet av en ganska god karriär i det arkitektritade huset med strandutsikt. Men redan där börjar nedtonandet av den livliga pjäsen, som gör att uppsättningen tappar energi.
Edgar och Alice sitter och småpratar med varandra i sina designerfåtöljer. Visst är tonläget i Pia Johanssons röst högt, som om hennes roll Alice vore spänd. Men det är inte mycket i Allan Svenssons beteende som visar att han är en hustyrann. När senare Alice börjar berätta om hur ond han är, blir hennes ilska ensidig och det får föreställningen att halta i första akten. Under en scen, när Edgars hjärta först börjar tredskas, blir stämningen kuslig som om pjäsen för ett ögonblick ville vara en spökhistoria. Men det ögonblicket kom och gick, och bidrog mest med förvirring.
Första akten är mycket långsam, med rollfigurer som funderar fram sina repliker även när de kunde hugga. Istället för att skapa en känsla av eftertänksamhet får det pjäsen att tappa i tempo. Allt det svåra är också nedtonat: fiendskapen i äktenskapet är inte lika uttalad, pengabristen är inte så konkret.
Andra akten börjar med fart och i ett humoristiskt tonläge. Förutom då gästen Kurt (spelad av Niklas Hjulström), som är kvar i första aktens fundersamma ultrarapid. Nu är det dags för uppgörelse; illasinnade planer skall deklareras och omsättas. Förolämpningarna haglar och möblemanget flyger, men ändå bränner det inte till. Andra gånger har jag kunnat känna förståelse för både Edgar och Alice, hur elaka de än varit mot varandra. I den här uppsättningen har allt i pjäsen blivit ett snäpp mindre farligt, och historien har förlorat sin nerv.
Länk till Stadsteaterns sida om Dödsdansen
Att placera Edgar och Alice i samtiden, bundna till varandra av tvånget att hålla samman en krackelerande yta, är en god idé. Trots att de gjort sig ovänner med alla andra på ön, sliter de på för att upprätthålla skenet av en ganska god karriär i det arkitektritade huset med strandutsikt. Men redan där börjar nedtonandet av den livliga pjäsen, som gör att uppsättningen tappar energi.
Edgar och Alice sitter och småpratar med varandra i sina designerfåtöljer. Visst är tonläget i Pia Johanssons röst högt, som om hennes roll Alice vore spänd. Men det är inte mycket i Allan Svenssons beteende som visar att han är en hustyrann. När senare Alice börjar berätta om hur ond han är, blir hennes ilska ensidig och det får föreställningen att halta i första akten. Under en scen, när Edgars hjärta först börjar tredskas, blir stämningen kuslig som om pjäsen för ett ögonblick ville vara en spökhistoria. Men det ögonblicket kom och gick, och bidrog mest med förvirring.
Första akten är mycket långsam, med rollfigurer som funderar fram sina repliker även när de kunde hugga. Istället för att skapa en känsla av eftertänksamhet får det pjäsen att tappa i tempo. Allt det svåra är också nedtonat: fiendskapen i äktenskapet är inte lika uttalad, pengabristen är inte så konkret.
Foto: Carl Thorborg
Andra akten börjar med fart och i ett humoristiskt tonläge. Förutom då gästen Kurt (spelad av Niklas Hjulström), som är kvar i första aktens fundersamma ultrarapid. Nu är det dags för uppgörelse; illasinnade planer skall deklareras och omsättas. Förolämpningarna haglar och möblemanget flyger, men ändå bränner det inte till. Andra gånger har jag kunnat känna förståelse för både Edgar och Alice, hur elaka de än varit mot varandra. I den här uppsättningen har allt i pjäsen blivit ett snäpp mindre farligt, och historien har förlorat sin nerv.
Länk till Stadsteaterns sida om Dödsdansen
Ja, nu blir det mycket Strindberg... Ibland kan jag tycka sådana här märkesår, dagar etc är lite besvärliga. I mitt biblioteksjobb ska vi så klart hänga med och uppmärksamma sådana saker, ibland kan det kännas "krystat" och "påtvingat" istället för inspirerande och lustfyllt. Undrar hur det är för de olika institutionerna i Sthlm i just Strindbergsfallet, om man på Stadsteatern tar sig an giganten med största glädje helt och hållet eller om även de kan känna det som lite konstlat - och om det i så fall påverkar uppsättningarnas kvalitet.
SvaraRaderaTur hur som helst att du sett bättre tolkningar av Dödsdansen. Jag har tyvärr inte sett.
Bra och intressant kommentar! Jag har funderat på det faktum att man säger att märkesåret får så litet i statsbidrag. Men hur mycket behöver man stimulera intresset, egentligen? Just Strindbergs verk och liv finns ju redan i mångas bakhuvuden. Att då teatrar passar på att sätta upp hans verk kommer ju förmodligen att ge bra respons eftersom publiken redan är uppmärksam. Likaså om förlag ger ut nya utgåvor av böckerna, och om bibliotek ställer fram sina exemplar med lockande recensioner. Vad behöver man göra mer för att uppmärksamma märkesåret? OBS, jag är inte raljant, jag undrar verkligen! Det är ju inte bara min uppmärksamhet som skall fångas.
SvaraRaderaMen till exempel fick jag nästan inget som helst utbyte av Linné-satsningen häromåret. Detta fastän mycket utspelade sig i Uppsala, där jag bott i tolv och som bara ligger en kort tågresa bort. Fast jag kan tänka mig att andra människor älskade att se hans trädgård rustas upp, så åtminstone det var nog värt insatsen.
Å andra sidan älskar jag när det är jubileumsår för kompositörer, så att jag får anledning att fördjupa mig i t.ex alla Mahlers symfonier som häromåret! Kan det inte bli dags för Schubert eller Ravel snart?! Men åter igen, det är ju konserthusen/teatrarna själva som när som helst kan välja att fokusera på en god upphovsman.
Jag kan tänka mig att ett gnagande problem med när man koncentrerar sig på en stor konstnär i taget, är att man missar en mängd mindre kända som är minst lika intressanta men aldrig blivit publikdragare. De har det ju tillräckligt svårt ändå att bli sedda och hörda!
Och om man som jag inte gillar Ingmar Bergman särskilt mycket, hamnar flera av Dramatens pjäser de senaste åren långt ned på prio-listan. MEN då får jag ju faktiskt tid att leta upp något annat, något mindre känt men lika bra! Och har jag tur blir några till intresserade när jag skriver om det här!
Ja, så är det ju - att annat får stå tillbaka när mycket ska fokuseras på ett och samma tema. Särskilt för oss som arbetar i ett lite mindre sammanhang. Vi ska försöka kombinera vår Krusenstjerna-satsning (Gävle läser Agnes) med Strindberg :)
SvaraRaderaMig lockar det egentligen mer att göra det mindre kända känt. Eller att låta det till synes smala få ta stor plats, som t ex poesi.
Men så blir man ju själv lycklig ibland, som du skriver, när vissa saker lyfts fram tack vara just ett märkesår...
Så härligt att läsa din blogg igen, jag inser att jag saknat den!
SvaraRadera(Har inte följt några bloggar alls i höst, delvis av teniska, delvis personliga orsaker.)
Tack för det, Snowflake! Jag har saknat dig också!
SvaraRaderaJag såg dagens föreställning och förstår vad du skriver. Jag tycker att det som var tänkt som humor, blev lite farsartat. Jag ser inte att det passade pjäsen och dess handling. Det tog bort en del av det innerliga. Det var något som saknades i pjäsen.
SvaraRaderaDet kändes mer allvarligt i de uppsättningar där det var tydligt att de inte hade några pengar alls. Man kunde föreställa sig att de var utblottade - ekonomiskt, socialt, inför varandra. Det här hade kunnat fungera, men inte på det här sättet, tyvärr.
SvaraRadera