The Woman in Black på Fortune Theatre London

Susan Hills bok från 1983 innehåller alla ingredienser för en klassisk skräckhistoria: ett avskilt liggande hus, en spöklik legend om de inneboende som gör att byinvånarna håller sig därifrån, tät dimma över landskapet, skuggan av en kvinna i svart, oförklarliga ljud och fenomen kring huset, och en ung, energisk man som måste tillbringa en tid ensam i det ödsliga huset. Därtill häst och vagn, en hund, och flera bifigurer. Hur gestaltar man det på en teaterscen, och helst så billigt som möjligt? När Stephen Mallatratt 1989 dramatiserade historien löste han det på ett mycket smart sätt.

På Fortune Theatres scen står den unge mannen i fråga, Arthur Kipps, men nu ett halvsekel äldre och spelad av Patrick Drury. Han har sökt upp en ung skådespelare, spelad av Antony Eden, för att denne skall hjälpa honom att framföra historien för sina oförstående släktingar, och helst också lägga sina hemska minnen bakom sig. Och så får vi alltså explicit se hunden, bifigurerna och hästen och vagnen gestaltas på scenen inför en smått skeptisk Kipps (den äldre). Männen läser från sina manus, men efter hand som de lär sig sina repliker och roller flyter berättelsen sömlöst.

Än en gång blir jag fascinerad av hur teaterns illusion övertygar den som vill bli övertygad. På en sekund kliver de båda männen in i och ut ur sina roller, och den äldre mannen som nyss spelade en auktoritetsperson blir tillrättavisad av den yngre i kraft av hans skådespelarkunnande. Till det kommer också ögonblick som när ett par glasögon förvandlar den äldre mannen från stolpig amatör till trovärdig skådespelare. För att inte tala om hur mystiken i berättelsen gör att såväl männen på scenen som vi i publiken verkar föras mot en slutscen vi inte är beredda på, överraskande och skrämmande!

Åh, det är kusligt när den unge Kipps tar ett ljus med flämtande låga och ger sig av för att undersöka ljuden från en våning som borde vara tom. Fastän jag ser scenkanten, ridån, balkongräcket framför mig och de övriga åskådarna på mina sidor, darrar jag under scenerna i det mörklagda huset. De mer lättskrämda i publiken skriker högt flera gånger. Jag drar efter andan och håller mig hårt i armstöden. Hur väl införstådd man än är med skräckscenarier och oväntade vändningar, går det inte att hålla huvudet kallt när den hemska bakgrundshistorien bit för bit nystas upp. Men nu när männen har gestaltat den på scenen, kan de verkligen lägga den bakom sig? Kan de vara säkra på att The Woman in Black inte kommer att fortsätta hemsöka dem?

Många svenska spökälskare, bland annat Bokomaten, har läst boken The Woman in Black. 2012 kommer en filmatisering med Daniel Radcliffe som Arthur Kipps. Filmen följer boken, och kommer säkert att bli bra. Men den avskalade scenversionen, som har varit en succé i de 21 år den har spelats, är hemskt raffinerad och väl värd att ses!

Länk till sidan om pjäsen The Woman in Black