Proms-konsert med Kungliga Filharmonikerna

Inför sin utsålda konsert i Royal Albert Hall på måndag låter Kungliga Filharmonikerna även stockholmspubliken få höra vad de kommer att spela på sin Proms-konsert. Det helnordiska programmet bör falla londonborna i smaken, likaväl som oss trogna lyssnare!

Symfoni nr 6 i d-moll op 104 (1923) av Jean Sibelius börjar med att mana fram en bild av ett ljust fjällandskap med kall, klar luft. Det är lyriskt och vackert, även när ett åskväder drar in i musiken. Hela symfonin är inte lika poetisk, men till avslutningen är det känslan av frisk natur som tar över igen.

Till Edvard Griegs fantastiska Pianokonsert i a-moll op 16 (1868) kommer solisten Alice Sara Ott in på scenen. Hon spelar inte stycket så lekfullt och dansande som man kan göra, utan låter kontrollerad och litet spänd i sitt anslag. I de mjukare partierna låter hon försiktig, i det dundrande solopartiet trakterar hon pianot så hårt att det verkar smärta henne själv också. Fastän hon ser engagerad och lycklig ut vid pianot, och fastän stora delar av publiken jublade högt åt hennes insats, slappnade jag alltid av varje gång filharmonikerna tog över stafettpinnen och fyllde salen med sina harmoniska klanger. Som extranummer spelade Ott Chopins Vals nr 19 i a-moll, också behärskat och inte så mjukt och porlande som det kunde ha blivit.

Efter de två generösa inledande verken är det en utmaning att få höra Carl Nielsens Symfoni nr 4 op 29 "Det uudslukkelige" (1916). Nielsen förklarade själv inspirationen till verket såsom rörelse, konstant rörelse och strömmar, av liv och av viljan att leva. Och sannerligen är det som att olika sektioner i orkestern rör sig i stora, långsamma rörelser, ibland åt olika håll, ibland åt samma håll, oftast med målet att skapa starka, tunga klanger. Rörelserna känns ofta som en kamp, och det är säkert påverkat av världsläget då symfonin skrevs mitt under första världskriget. Då och då krymper klangmolnen igen, och ett ensamt instrument eller två för tonen och vidare tills andra startar upp en ny harmoni igen. Är det det outsläckliga? Till vår lycka slutar verket i lyckligare klingande toner, och mänskligheten får något att hoppas på!

Jag och den jublande publiken är mycket nöjda med att få höra filharmonikerna igen efter flera sommarveckor av tystnad. Efter våra intensiva applåder får vi faktiskt ett sprudlande extranummer, Vallflickans dans av Hugo Alfvén! Det gav konserten ett fint slut. Jag hoppas på ett lika varmt mottagande för orkestern i London på måndag!