lördag 23 juli 2011

Super 8 på bio

När man är barn kan man längta efter att något riktigt spännande skall hända; ett äventyr i stil med vad man ser på film eller TV. Har man en filmkamera och hyggliga vänner kan man börja spela in en egen film och hoppas på att bli upptäckt för sin talang. Tuffe, lillgamle Charles Kaznyk (Riley Griffiths) har en Super 8-kamera, regissörsdrömmar och några kompisar att bossa runt framför kameran. Det är 1979, och killarna börjar spela in en zombiefilm med hemliga vetenskapliga experiment, konspirationer och blodiga zombieöverfall. Men det behövs något mer för att få åskådarna att engagera sig för detektiven som försöker lösa mysteriet. Kärlek, känslor, det ger production value! Alla i grabbgänget blir uppjagade och intresserade när Charles kallar in Alice (Elle Fanning) för att spela detektivens fru.


De flesta som börjar se filmen Super 8 vet nog att den skall handla om hur pojkarnas amatörfilmer råkar fånga ett verkligt monster som hamnar i deras lilla stad. Det som är bra med J.J. Abrams' film är att den inte gör en transportsträcka av scenerna fram tills dess. Barnens jobb med att skapa scenografi, koordinera och filma i hemlighet är en nog så viktig del av handlingen, och det är rörande och jätteroligt att se deras slit. Allra mest hjärtskärande är det att se den söte och känslige Joe (Joel Courtney). Han har nyligen förlorat sin mamma, och hans pappa Jackson Lamb (Kyle Chandler), stadens vicesheriff, har inte tid för hans sorg ens innan saker börjar krångla till sig.

Det är en stor lättnad att alla barnskådespelarna är så bra. De är aldrig Hollywoodgulliga utan snarare listiga och odrägliga, så som man nog kan minnas att ens vänner och man själv var i den åldern. Och den bästa skådespelaren av dem alla är Alice, för när kameran går igång och hon skall spela orolig hustru, eller hungrig  zombie, är hon så övertygande att killarna tappar målföret.


Production value! ropar Charles när de står vid den öde tågstationen, och de hör ett tåg närma sig längs spåret de trodde var övergivet. Fort, ställ upp kameran och börja filma! Medan tågets muller blir starkare snubblar barnen över varandra för att få allt på plats. Spänningen stiger inte bara för att barnen skyndar sig, utan för att vi i biosalongen anar att det är med tåget som den verkliga skräcken kommer till byn. I en spännande och kaotisk scen som är litet för lång kraschar tåget inför barnens ögon och den rullande kameran, och nu börjar det riktiga äventyret.


De bästa skräckfilmerna visar inte monstret direkt, utan piskar upp stämningen med rassel i buskar, skuggor, något otäckt som skymtas i ögonvrån. Så är det i Super 8. Tack för det! Steg för steg får man förstå och se mer av odjuret, och det är riktigt läskigt. Men hur skall man tolka konstigheterna, när man har bott i sin villa i femtio år och väntar sig att idag skall bli som igår och alla andra dagar? Invånarna försöker förstå vad som pågår, och barnen fortsätter att spela in sin film, medan staden invaderas av militär som vänder upp och ned på allt och inte svarar på frågor.


Ändå faller inte filmen i fällan "bufflig myndighetsperson viftar bort invändningar och blir uppkäkad av monstret". Man får se händelserna ur pojkarnas synvinkel, ur militärens synvinkel, och faktiskt ur monstrets synvinkel. En monsterfilm med nyanser, alltså! Tyvärr kommer det några överdrivet hjärtknipande scener mot slutet av filmen, som nästan förstör allt. Det som räddar historien är den ursprungliga kärleken till film. Under eftertexterna visas barnens färdiga zombiefilm från början till slut, och den är ju jättebra! Handling och dialog överträffar pinsamheterna i filmer som The X-Files: I Want to Believe. Filmen Super 8 är full av detaljer som är blinkningar till andra filmer och till hängivna filmskapare i alla åldrar. Det är gott nog att få se en actionfilm som har både hjärna och hjärta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar