Tysk opera har rykte om sig att alltid innehålla naket, galet och provokationer. Från det att publiken släpptes in i salongen levde Komische Opers uppsättning av Gespräche der Karmelitinnen upp till stereotypen. På scenen stod en sinnessjukt leende kvinna med tovigt hår och endast nylonstrumpbyxor på underkroppen. Till ljuvliga toner ur Francis Poulencs opera svängde hon med ett rökelsekar och rusade då och fram och tillbaka mellan de fyra våningar höga stålsängar som utgjorde scenografin.
Francis Poulencs opera Dialogues des carmélites bygger på en sann händelse: Under franska revolutionen förbjöds systrarna i karmeliterklostret i Compiègne att leva enligt sin ordens bestämmelser. Men självklart höll kvinnorna fast vid sin tro och sina löften, och för det dömdes de till döden av revolutionens domstol.
Operan börjar med att Marquis de la Force och hans son Chevalier de la Force talar om sin dotter/syster Blanche (Maureen McKay). Hon är ung och bräcklig och de oroar sig för hennes säkerhet nu när revolutionen skakar om samhället. Men Blanche har funnit sin väg i livet: hon vill träda in i Karmelitorden. Abbedissan Mme de Croicy (Christiane Oertel) varnar henne för att livet i Karmelitorden är svårt, men Blanche är övertygad om att detta är hennes kall, och träder in i klostret som novis.
Fram tills nu har Blanche verkat balansera på vansinnets rand. Men väl innanför klostrets härjar galenskaperna fritt. Den halvnakna kvinnan från inledningen, syster Anne av Korset, trampar omkring mellan de kala, fängelselikna sängraderna. Blanche möter också den unga syster Constance av St. Denis (Julia Giebel), som i sin lovprisning till klosterlivet är så hängiven att man skulle kunna ta henne för förryckt, om man inte från verkliga livet känner ordenssystrar som med hela sin uppenbarelse visar hur mycket de älskar sitt livsval. Men på Komische Opers scen har man skruvat syster Constance till en hysteriskt skrattande (eller gråtande) galning, dessutom med pojkfrisyr och en gravidmage som hon försöker få den motvilliga Blanche att klappa på. Varför då? Så respektlöst mot operan och mot kvinnorna vars liv spelas upp på scenen!
Snart därefter dör Mme de Croicy under svåra plågor och tvivel på Gud. Under total tystnad, som indikerar att scenen är tillagd utanför librettot, kläs den döda abbedissan av, läggs längst fram på scenkanten, tvättas omsorgsfullt och sveps för döden. Ännu mer naket, ännu mer provokation. Jag tycker att det är onödigt. Men tack och lov kan inget av den konstiga regin förta den underbara musiken, och på något sätt lyckas jag se och ta till mig den tunga handlingen rakt genom de förlöjligande gesterna.
Utan sin starka abbedissa och i sorgen och oron efter hennes död, åläggs också systrarna att lägga av sig sina dräkter och lämna klostret och klosterlivet av revolutionsmännen som bryter sig in hos dem. Kvinnorna försöker hålla hoppet uppe i sin tro på Gud, men börjar få föraningar om att historien kommer att sluta illa för dem. I övertygelse om att de måste vara starka för att upprätthålla människovärdet i en skamlös tid, formas tanken om att deras roll kanske är att bli martyrer; att det är deras enda möjlighet till uppror mot dem som styr landet mot kaos och förstörelse. Spänningen skruvas upp steg för steg ända in i den hemska men vackra slutscenen.
Den ljuvliga musiken och de fantastiska sångerskorna gjorde att Gespräche der Karmelitinnern på Komische Oper i Berlin blev en riktigt fin upplevelse. Genom den fåniga insceneringen tröstade jag mig med att tänka på att operan sätts upp i Stockholm i höst. Jag hoppas innerligt att de modiga systrarna får en värdig gestaltning på Kungliga Operans scen.
Länk till Gespräche der Karmelitinnen på Komische Oper Berlin
Francis Poulencs opera Dialogues des carmélites bygger på en sann händelse: Under franska revolutionen förbjöds systrarna i karmeliterklostret i Compiègne att leva enligt sin ordens bestämmelser. Men självklart höll kvinnorna fast vid sin tro och sina löften, och för det dömdes de till döden av revolutionens domstol.
Operan börjar med att Marquis de la Force och hans son Chevalier de la Force talar om sin dotter/syster Blanche (Maureen McKay). Hon är ung och bräcklig och de oroar sig för hennes säkerhet nu när revolutionen skakar om samhället. Men Blanche har funnit sin väg i livet: hon vill träda in i Karmelitorden. Abbedissan Mme de Croicy (Christiane Oertel) varnar henne för att livet i Karmelitorden är svårt, men Blanche är övertygad om att detta är hennes kall, och träder in i klostret som novis.
Fram tills nu har Blanche verkat balansera på vansinnets rand. Men väl innanför klostrets härjar galenskaperna fritt. Den halvnakna kvinnan från inledningen, syster Anne av Korset, trampar omkring mellan de kala, fängelselikna sängraderna. Blanche möter också den unga syster Constance av St. Denis (Julia Giebel), som i sin lovprisning till klosterlivet är så hängiven att man skulle kunna ta henne för förryckt, om man inte från verkliga livet känner ordenssystrar som med hela sin uppenbarelse visar hur mycket de älskar sitt livsval. Men på Komische Opers scen har man skruvat syster Constance till en hysteriskt skrattande (eller gråtande) galning, dessutom med pojkfrisyr och en gravidmage som hon försöker få den motvilliga Blanche att klappa på. Varför då? Så respektlöst mot operan och mot kvinnorna vars liv spelas upp på scenen!
Snart därefter dör Mme de Croicy under svåra plågor och tvivel på Gud. Under total tystnad, som indikerar att scenen är tillagd utanför librettot, kläs den döda abbedissan av, läggs längst fram på scenkanten, tvättas omsorgsfullt och sveps för döden. Ännu mer naket, ännu mer provokation. Jag tycker att det är onödigt. Men tack och lov kan inget av den konstiga regin förta den underbara musiken, och på något sätt lyckas jag se och ta till mig den tunga handlingen rakt genom de förlöjligande gesterna.
Utan sin starka abbedissa och i sorgen och oron efter hennes död, åläggs också systrarna att lägga av sig sina dräkter och lämna klostret och klosterlivet av revolutionsmännen som bryter sig in hos dem. Kvinnorna försöker hålla hoppet uppe i sin tro på Gud, men börjar få föraningar om att historien kommer att sluta illa för dem. I övertygelse om att de måste vara starka för att upprätthålla människovärdet i en skamlös tid, formas tanken om att deras roll kanske är att bli martyrer; att det är deras enda möjlighet till uppror mot dem som styr landet mot kaos och förstörelse. Spänningen skruvas upp steg för steg ända in i den hemska men vackra slutscenen.
Den ljuvliga musiken och de fantastiska sångerskorna gjorde att Gespräche der Karmelitinnern på Komische Oper i Berlin blev en riktigt fin upplevelse. Genom den fåniga insceneringen tröstade jag mig med att tänka på att operan sätts upp i Stockholm i höst. Jag hoppas innerligt att de modiga systrarna får en värdig gestaltning på Kungliga Operans scen.
Länk till Gespräche der Karmelitinnen på Komische Oper Berlin
Foto: Monika Rittershaus
Hej,
SvaraRaderaSå tråkigt att du inte gillade uppsättningen. I Tyskland har recensionerna varit antingen väldigt bra eller också förundrade över hur tamt och oprovocerande Calixto Bieito valt att tolka verket. Sångerskan som sjunger Blanche heter förresten Maureen McKay och inget annat. Julia Giebels konstiga pojkfrisyr är hennes privata (ingen bär peruk på scen, förutom statisten som spelar priorinnans lik) och hennes gravidmage likaså. Det är inte Bieitos idé att hon skall vara gravid. Sångerskan råkade vara det och då gjorde han en grej av det. Det är ju ett välkänt fenomen att flickor som "råkat i olycka" skickades just till kloster. Att en synbart svårt autistisk flicka också kan bli omhändertagen av nunnorna finner jag heller inte helt ologiskt.
Jag har medverkat i många underliga uppsättningar på Komische Oper men Karmelitersystrarna är kanske det mest logiska, minst skruvade och mest respektfulla jag varit med i. Bieito kan sannerligen provocera, men här ville han verkligen bara sätta fokus på det stora temat för operan, dödsångesten. Inte bara Blanches och den döende priorinnans, men också alla systrarna när de får sin dödsdom. Han upprepade åtskilliga gånger under repetitionsarbetet hur han vill att verket skall ses som en hyllning till kvinnor som plågats och avrättats - av män, i alla tider. Bieito tar alltid till starka medel för att väcka känslor, men i det här fallet var han verkligen otroligt återhållsam och respektfull.
När det kommer till provokationer; Priorinnan har just dött en ångestfylld och plågsam död i sin egen avföring men du blir provocerad av att se henne varsamt tvättas ren? Jag har hört folk säga att scenen är för lång, men jag har inte hört någon annan som faktiskt blivit provocerad. Avföringen i sig tycker jag personligen är ett effektivt visuellt medel för att visa vilken förnedrande och ovärdig död hon faktiskt dör.
Alla har givetvis rätt till sin egen åsikt, men efter att ha varit med på den känslomässigt tunga men otroligt intensiva resan som repetitionsarbetet har varit, tycker jag det är otroligt sorgligt att du uppfattar uppsättningen som förlöjligande, provocerande och fånig, eftersom det är motsatsen till intentionen. Jag kunde lättare förstå om man tycker den är långtråkig, statisk och ful.
Jag hoppas verkligen att Stockholmsuppsättningen faller dig bättre i smaken. :)
Vänliga hälsningar
Erika Roos (Madame Lidoine)
Erika Roos, tack så mycket för din läsvärda kommentar från insidan! Jag är väldigt glad över att höra din syn på operan. Jag har också läst att Bieito menade att vara respektfull mot människorna vars öde operan visar upp. Men om man säger det och det faktiska resultatet ändå så mycket fokuserar på smutsen och förnedringen, då kan det vara svårt att se personerna på scenen som annat än marionetter för regissörens baktankar.
SvaraRaderaJag är inte rädd för att se våld, blod och nakna kroppar på scenen, och har sett många pjäser och operor med grövre uttryck än Karmeliterna där jag har tyckt att det har tillfört handlingen det den behövde. Det är också så att jag har sett många uppsättningar där man närmast rutinmässigt har velat ge Katolska kyrkan tasksparkar, ofta helt i onödan. Eftersom jag har vuxit upp i sekulariserade Sverige men med nära kontakter med präster och ordenssystrar här och i andra länder, har jag sett att den livsstil och de ritualer som utomstående hånar är ärligt menade och att de som lever under löften inte alls är hjärntvättade till sina val i livet. Oftast rycker jag bara på axlarna åt de här tasksparkarna mot kyrkan och de troende, så vanliga är de, men det ibland känns det verkligen för mycket.
Systrarna är på scenen i Gespräche der Karmelitinnen är klädda i vanliga kläder istället för de dok som de traditionellt ännu bär. Så när de av revolutionärerna beordras att klä sig i vanliga kläder, blir den delen av handlingen som en blindtarm, utan funktion. Den utvecklingsstörda Syster Anne av Korset får tassa omkring halvnaken och ovårdad. Jag har svårt att se hur det skulle kunna ske i ett kloster som håller så hårt på sina formella regler, och jag har också svårt att tro att systrarna skulle låta henne gå ovårdad bara för att hon inte kan sköta sin egen hygien. De kommuniteter som tar hand om sjuka och döende brukar ju tvärtom lägga mycket tid och kärlek på att kamma, tvätta och klä de svagaste, för att låta dem behålla sin värdighet som människor.
Vad gäller tvättandet av den avlidna priorinnan så skedde det kärleksfullt av systrarna - men hennes kropp hade burits fram till scenkanten och placerats så att hennes sköte blottades för publiken när kläderna hade klippts bort. Det fanns så många andra positioner att lägga henne i, men man valde att lägga henne så utlämnad som möjligt för publikens öga.
När jag försöker tolka Bieitos regi välvilligt, undrar jag om tanken är att vi skall se att personerna på scenen är fysiska människor som vi, inte högre stående väsen vars martyrskap inte behöver beröra oss. Eller som i scenen ovan, med priorinnan utlämnad åt våra blickar - skall vi för att vi är åskådare känna oss delaktiga med dem som plågar andra och/eller dem som ser på och låter det ske? Att skruva upp den symboliken så hårt är att inte lita till publikens inlevelseförmåga.
SvaraRaderaNunneordrars noggrant definierade och strikta klädsel skapar en anonymitet och en icke-kroppslighet som leder fokus bort från den fysiska kroppen, till det inre livet, själen och mötet med Gud. I tider där kvinnor sågs som lägre stående och olämpliga för studier måste det ha varit nog så efterlängtansvärt att få klä sig i sitt dok, och slippa bedömas av människor.
Syster Constance har ju många och viktiga repliker, men nämner aldrig ett väntande barn, inte ens när dödshotet blir konkret. Jag skulle inte reagerat på en gravid sångerska/skådespelerska i en kysk roll, men när hon nu drar uppmärksamheten och Blanches hand mot sin mage gång på gång blir det en dissonans mot librettot. Som åskådare undrar jag vad som är meningen med det; slump, skämt, djupsinnigt, regissörens vendetta mot barndomsfiender? Jag får inget svar på frågan, och det blir bara ännu ett av alla detaljer i insceneringen som jag inte tycker hänger ihop.
Jag försöker alltid att förstå regissörens intentioner, och är öppen för nytolkningar av verk. Det vore synd om alla uppsättningar vore tidstrogna och enkla, och bara vände sig till förstagångsbesökare. Men jag försökte verkligen se den röda tråden i tolkningen av Poulencs opera, och jag såg bara fumliga sparkar åt vitt skilda håll. Tack och lov kunde jag som sagt se bortom regin och ryckas med av handlingen och den underbara musiken ändå. Och alla ni sångare var verkligen otroligt bra, med rika, välljudande röster och en inlevelse som gav djup åt varje replik. Jag har sällan hört så många goda röster på en gång på operan i Stockholm. Vi var ganska få i publiken när jag var där, men ni fick innerliga applåder och bravorop av oss som var där, och det är ni förtjänta av. Jag är glad att ni har fått den motivation och känsla ni behöver under inrepeteringen. Jag hoppas att ni får en stor publik till uppsättningen, och att åhörarna tycker om det de får se och höra.
Tack så mycket för att du skrev ditt svar till mig!
Hej igen,
SvaraRaderaJag vill först göra klart att jag inte alls skriver igen för att vara motvalls och tjafsa med dig, utan tvärtom för att det här är en vansinnigt intressant diskussion, och du är uppenbarligen en mycket insiktsfull och reflekterande operabesökare. Troligtvis mycket mer insiktsfull och reflekterande än jag själv. Det är lätt att fokusera på fel saker när man som operasångare själv går på opera :)
Du har helt rätt när du antar att Bieito vill visa den mänskliga och fysiska sidan av de här kvinnorna, inte martyrskapet. Han ville ABSOLUT inte att vi skulle vara heroiska kvinnor som modigt går i döden för vår tro (därför allt gråtande och kvidande). Vi GÖR det ju till slut, men inte utan dödsångest och förtvivlan, för vi är vanliga kvinnor av kött och blod. Som jag ser det så blir i alla fall jag otroligt mer berörd av sådant jag kan känna igen hos mig själv. Dödsångest är nog dessvärre lättare att känna igen för de flesta, än hjältemod inför en säker död. Min tolkning av martyrhistorien är f.ö. att det är helt fram-manipulerat av Mère Marie, den enda religiösa galningen i stycket. Ingen av de andra tror jag egentligen vill dö (även om Constance inte verkar ha några större problem med döden), och det är ju just det som är motsättningen mellan min roll och Mère Marie. Om Madame Lidoine hade varit närvarande hade omröstningen aldrig skett (nu ÄR jag ju fysiskt närvarande i vår version, men i fullständig upplösning psykiskt) eftersom hon är av uppfattningen att man inte kan VÄLJA martyrskapet.
Du tycks ha fått uppfattningen att Bieito vill slänga skit på katolicismen eller religionen i allmänhet. Det var det aldrig tal om. Mère Marie är så klart en fanatiker, men vi andra är helt enkelt kvinnor som av olika skäl valt att lämna samhället utanför för att finna styrka i vår tro och i vår gemenskap. Som jag ser det så försöker man visa en slags generell grundidé med att gå i kloster(tron, gemenskapen och bortvändheten från livet utanför klosterväggarna), utan att bry sig om detaljer som dok och annat. Och eftersom Calixto är intresserad av människor, och karaktärer, mer än att skapa ett autentiskt karmeliterkloster med anonyma nunnor i dok, så blir det svårt från en teaterteknisk synpunkt att skapa karaktärer, när publiken ändå inte kan skilja rollerna från varandra p.g.a. av kostymerna. Antar jag. :) Personligen är jag fullkomligt likgiltig för om vi har autentiska tidstypiska dräkter eller ej. Jag är bara tacksam att vi inte behövde våldta varandra där i klostret, vilket många med mig förväntade sig av Calixto. Nej, han är visserligen ateist, även om han är uppvuxen som katolik och spenderade 16 år i jesuitkloster, men han har faktiskt inget otalt med katolicismen, och INGET vi gjorde var menat att förlöjliga religionen eller för att verka hjärntvättade. Jag förstår inte ens vilken scen du menar där vi skulle vara hjärntvättade? Calixto är bara mer intresserad av kvinnorna och deras gemensamma styrka - och ångest, än religionen.
Du har en poäng i att fokus ibland hamnar på smutsen och förnedringen. Det är egentligen en avspark in i en helt annan diskussion. Jag har jobbat ett tag på Komische Oper och säkert vant mig vid den fruktade "regiteatern" (vilket INTE Karmelitersystrarna är ett exempel på, i min mening, förutom kanske den gravida Blanche, men det var som sagt inte regissörens idé). Men jag personligen är av meningen att opera måste få vara MER än vacker underhållning. Det måste också få vara konst. Och konsten måste få lov att uppröra, äckla, glädja, chockera, förarga, genera, förvirra, skapa känslor helt enkelt. Alternativet är USA, där rika konservativa människor finansierar operan, så operan kan förstås inte spela verk där t.ex. deras finansiärers livsstil kritiseras. Man biter inte den hand som föder den. Operan där får bara lov att vara någon slags posh efter-middagen-underhållning för de rika konservativa fruarna. De hade säkert inte velat se priorinnans avföringsrika död.
SvaraRaderaSom jag ser det så är Karmelitersystrarna i ärlighetens namn en förjävlig histora. Den handlar inte om de modiga renhjärtade kvinnornas himmelska mottagande som martyrer. Den handlar om dödsångest, övergrepp på en grupp oskyldiga kvinnor och massavrättning. Skall vi verkligen försköna det? DET vore väl i så fall att göra våld på Poulenc! Att försköna priorinnans plågsamma dödsångest är att förminska den och göra den mindre viktig, och därmed din och min dödsångest mindre viktig. Däremot att förstärka den gör den väsentlig, märkbar och, visst, jäkligt obehaglig. Men vad annars skulle den vara? Om regissören vill visa publiken HANS bild av hur svår den ångesten är, hur förnedrande övergreppen och avrättningarna ser ut, så är jag gärna med på resan. Om det gör mig till en marionett så må det vara hänt.
Oj vad långt det blev igen. :) Ursäkta om jag svamlar.
Tack så hjärtligt för komplimanger och dina tänkvärda ord. Ha det gott,
Erika
*suck* Menar givetvis "den gravida Constance", inget annat. ;)
SvaraRaderaErika, jag är jätteglad att du skriver här och berättar och diskuterar! Du är välkommen att skriva mer, det tycker jag verkligen om!
SvaraRaderaJag tycker inte att det är fel med blod, smuts, våld och naket på scenen. Jag har sett många föreställningar med elakt våld och förnedring där det verkligen har bidragit till handlingen. Det vore verkligen synd om regissörer och manusförfattare censurerade sig för att inte stöta sig med en äcklad publik. Samtidigt vet jag att det har tagit mig några år av regelbundna teaterbesök att vänja mig vid det; det var alltid överraskande och litet skrämmande i början. Jag tycker inte att alla uppsättningar skall vara anpassade för "nybörjare" och ovana besökare, men jag funderar ibland på det här behovet av tillvänjning. Jo, det är väl något som liknar att vänja sig vid rökigare whisky, stinkande ostar, svårlyssnad jazz och annat som inte faller sig naturligt! Så jag är också glad över författare och regissörer som provocerar.
Jag vill skriva mer men hinner inte just nu! Jag får fortsätta senare.
Det var riktigt bra att du berättade att du/Mme Lidoine var fysiskt närvarande men mentalt frånvarande under omröstningen! Där var jag verkligen förvirrad; jag trodde att jag hade förstått vem som var vem, men så sades åter igen något som inte stämde med vad jag såg. Jag förstod inte när det mentala sammanbrottet skedde, eller processen fram till det. Och vad var tanken med den här ändringen, att hon skulle vara fysiskt närvarande men inte tillräknelig, och gav det någon efterverkan i resten av handlingen som jag då också missade?
SvaraRadera(En annan del i handlingen jag gärna skulle sett mer fokus på var när Constance berättar att det var hon som lämnat den avvikande rösten, men att hon ändrade sig. Det gick så snabbt och lättvindigt (där får man väl skylla på librettot) att jag började undra om det verkligen var sant (där får jag väl skylla på min egen konspiratoriska 2000-talshjärna). Men jag vill inte alls säga åt regissören att du borde gjort så istället, jag ville bara nämna det.)
Det jag skrev om nunnor som hjärntvättade, det fick jag inte alls från operan! Det var ett exempel på fördom från dem som tycker illa om kyrkan utan att känna till den.
Det är en bra tanke att visa att systrarnas sjukdomar och tillstånd är plågsamma, och den ångesten som de upplever inför revolutionärernas order, inför sin egen omröstning, och på sin väg till döden. Det är verkligen viktigt att inte låta opera, dess gestalter och vad som händer dem, bli till symboler som man distanserat kan nicka åt. Men hur mycket behöver man förklara för publiken att det här är smärtsamt? För mig är varje föreställning på teater eller opera och varje bok en övning i att leva mig in i en annan människas liv. Nu skall man självklart inte bara utgå från sina egna upplevelser, klart att det finns människor som lyssnar på musiken för att man "ska" och går därifrån oberörda. Men jag är inte säker på om ett mer fysiskt och smutsigare uttryck kommer att vinna just deras känslor. Är man (jag) engagerad så gör det lika ont i hjärtat att höra någon sjunga sin dödsångest om hon är klädd i renstruket nunnedok som i sönderrivna kläder med blodspår. Jag börjar snarare tänka att man blir blasé vad gäller naket och blodigt på scenen; att det blivit så vanligt att man inte längre chockeras av det. Och har det blivit så, så har man ju en lika likgiltig publik som de som bara väntar sig skönhet och ljuva sopraner.
Så i och med att jag har gått igenom de här åren av tillvänjning till våld och blod på scenen, borde jag inte ha reagerat på Karmeliternas form. Men det gjorde jag, för det var några detaljer här och där som fick mig att tro att regin var provocerande bara för provokationens skull. Dels några detaljer som inte stämde med handlingen som jag hörde den: den vardagliga klädseln, Constances graviditet, Mme Lidoines närvaro under omröstningen. Dels några detaljer som kunnat vara fina men som jag tyckte skruvats för långt: Syster Anne av Korset som snubblar omkring utan styrsel, den döda priorinnan som läggs med sitt nakna skrev ut mot publiken, Blanche och Mme Lidoine som ute i samhället har byxor med intorkat blod längs insidan av benen. Nej, allt måste inte vara exakt realistiskt, man kan förhöja en känsla genom att överdriva ett snäpp. Men i mina ögon var det här en överdrift med tio snäpp som skruvade sig förbi rollernas människovärdighet.
SvaraRaderaDet är väldigt bra att ha fått diskutera med dig här! Jag har länge haft tankar i huvudet om uppsättningar på teater och opera i form av modernt mot gammalt, klassiskt mot nyskapande, tillrättalagt mot provocerande, tidstroget mot moderniserat, och vad det betyder för åskådaren om han/hon är van eller förstagångsbesökare. Jag har haft diskussioner och faktiskt ett litet föredrag för vänner om teater ur den synpunkten. Nu har jag fått tillfälle att tänka igenom några andra aspekter djupare. Tack så mycket för det! Svara mig gärna med fler invändningar och frågor, för det känns viktigt att tänka mer och förhoppningsvis utvidga sitt förstående!
I vilket fall som helst så har regin lett alla er på scenen till goda rolltolkningar, för jag har sällan hört så medryckande och stark sång! Nu önskar jag att jag bodde i Berlin så att jag kunde komma och lyssna på er varje vecka!
Hej igen! :)
SvaraRaderaJag har också tänkt tanken ibland att det är konstigt att man måste "tillvänjas" med en del saker. Men det är häftigt när det lyckas, för man har ju vunnit något! När det man tidigare tyckt varit oväsen i den moderna operan plötsligt skapar en egen slags harmoni i öronen. När det fina vinets första klunk har en lite märklig torr bismak, som plötsligt efter tredje klunken blir det bästa med hela smakupplevelsen. Och om vi aldrig utvecklade/förändrade vår smak så skulle vi ju aldrig börja dricka vin överhuvudtaget. Eller kaffe. Eller sluta lyssna på smurfhits. :)
Madame Lidoione får en panikattack (den andra faktiskt) direkt efter att kommissarierna vänt upp och ned på klostret och misshandlat biktfadern. När Constance försöker lugna henne så går hon istället också i panik. Därför sitter Madame Lidoine bara och skakar i ett hörn när Mère Marie manipulerar fram omröstningen. När jag träffade Calixto för första gången, när vi fortfarande bara testade rollerna, så ville han att min karaktär skulle vara en ex-junkie, som ibland liksom fick flashbacks från sitt gamla beroende. Även nunnor har ju ett förflutet. :) Det var i slutänden inget som vi gjorde något av, men panikattackerna fanns kvar, den lilla hemliga nervösa rökpausen när priorinnan ligger för döden, och att han absolut ville att mina privata tatueringar skulle synas, som ett tecken på att hon inte alltid varit nunna. Apropå omröstningsscenen så är det inte alls bara din tolkning att Constance ljuger när hon säger att hon är den som röstat emot. Det är helt uppenbart att det egentligen är Blanche. Det är när Constance manipulerar valresultatet som det brister för henne (Blanche alltså) och hon rymmer från klostret. Det är helt riktigt över på ett ögonblick och jag undrar lite varför inte Poulenc velat göra mer av den scenen.
Vad tanken är med att Mme Lidoine skall vara kvar hela tiden vet jag egentligen inte. Calixto ville nog mest ha alla på scenen så stor del av tiden som det bara är möjligt för ett tätare drama utan en massa spring ut och in från scenen (se bara på stackars Marquis de la Force som måste ligga som lik under hela andra akten).
Jag förstår absolut vad du menar med att man som publik lika gärna borde kunna leva sig in i smutsen och förnedringen, utan att man måste få det uppvisat. De flesta regissörer arbetar ju så. Det är bara inte så Calixto fungerar. :)Har man sett hans skoningslösa Enleveringen, där Osmin långsamt torterar och dödar en flicka, och Constanze skjuter sig i slutet, eller hans Armida med femton nakna män som blir systematiskt förnedrade, och ett par som har mycket verklighetstroget sex vid scenkanten, så är lite bajs och spyor ingenting. :) Jag vill tillägga att jag gillar båda de nämnda uppsättningarna.
Diskussionen om traditionella operauppsättningar och s.k. regiteater, där man tar sig stora friheter gentemot kompositör och librettist är evig. Och skall så vara tycker jag. Å ena sidan är publiken inte dummare än att man själv kan relatera till sin egen tid och sitt eget liv, även om sångarna har krinoliner. Särskilt som operans temata oftast är tidlösa och universella; kärlek, hat svek, ångest, död, vänskap, o.s.v. Å andra sidan så lever vi i en HELT annan tid, och har HELT andra erfarenheter och referenser, än när större delen av repertoarverken skrevs, och man kan om man är klurig dra helt nya paralleller, och slutsatser. Jag är livrädd att operan blir för museal. Den måste få vara en levande nutidskonst även om man mest spelar gamla verk. Jag menar alltså inte att du är av en annan mening, jag vill bara förtydliga motsättningarna mellan de två lägren. Min mening är att både den traditionella operan med krinoliner och solfjädrar, och den nya med plastflamingos och maskingevär måste få finnas. Det kommer alltid finnas folk som blir upprörda när de väntat sig krinolin men får flamingo, och folk som blir glatt överraskade över samma sak. Det är väl fint så, eller hur!
SvaraRaderaTusen tack för en otroligt trevlig diskussion. Här är förresten en annan blogg om uppsättningen.
http://likelyimpossibilities.blogspot.com/2011/07/calixto-bieitos-surprising-dialogues-of.html
Ha det gott!
Erika
Tack så mycket för dina förklaringar till en del av händelserna och om tanken med nunnornas bakgrund! Jag börjar förstå mer av uttrycket, om jag tänker mig att historien inte nödvändigtvis utspelar sig under franska revolutionen utan i en nära framtid med lika stort kaos. Tack också för länken till den andra recensionen!
SvaraRaderaDen där tillvänjningen till det svårsedda/hörda/kända går väl olika långt för olika personer. Jag tycker att jag har landat i ett läge där jag inte automatiskt ryggar tillbaka för det fula och grova, men där jag inte heller tar in allt utan att reagera. Och andra (inklusive regissörer) har landat i ett annat läge, och därför kommer det alltid att finnas föreställningar som provocerar mig och andra som är för tama.
Jag är riktigt glad över att du har diskuterat med mig här! Jag har fått fundera igenom mina egna tankar, fått lära mig en del, och också fått andra perspektiv på mitt operabesök i Berlin. Erika Roos, tack för din och de andras underbara sånginsatser, lycka till med föreställningen och jag hoppas att jag får höra dig igen!