Intelligens, analys, civilisation

Nej, man blir inte en bättre människa av kultur. Det finns böcker skrivna efter schablon som bara bekräftar en inkrökt världsbild hos den som läser, liksom filmer med rollkaraktärer som inte utvecklats efter uppnådda tretton års ålder. Inte ens god kultur är en garanti för att växa som människa. Det finns illvilliga litteraturvetare med hundratals universitetspoäng i fickan, och par som kan gräla elakare för att de lärt sig dissekera varandra från Woody Allen-filmer. Under den vackraste Schubert-symfoni kan man sitta och drömma fram småaktigheter som skall plåga någon annan.

Precis som med religion, så kan bildning locka fram det bästa ur människan, men det finns inga garantier för det. Och även en människa som aldrig läst något riktigt svårt kan vara omtänksam och god. Ändå är det bättre att utsätta sig för mer och "svårare" kultur än att strunta i det.
Till att börja med ligger det något gott i att utmana sig själv och söka gradvis svårare stimulans, något som är mer än bara förströelse. Sofia Gubajdulinas musik är inte lika direkt tilltalande som Mozarts, men vid vissa tillfällen är det just de klangerna som rör ens hjärta. Kanske går vägen dit över Jean Sibelius och John Cage. Ålderdomligt språk, ickekronologisk berättelse, okända referenser och för all del historier som inte tar den väg man hoppas får inte alltid avskräcka en från att läsa ut en bok. När Saul Bellow naturligt nämner Rilke i en novell kan det inspirera en hungrig tonåring till att själv läsa hans dikter.

Ju fler andra temperament och livsöden man möter i litteratur, film och konst, desto djupare förstår man att livet inte behöver vara så som man föreställer sig det själv. Nabokovs Lolita kan förklara, om än inte förlåta, vad som rör sig i hjärnan på en pedofil, och en fulllödigt beskriven fiende blir mer än bara ett monster med mål att förgöra det som är gott. Ibland ger det en förståelse för någon annan, ibland blir det en insikt när man känner igen de sämre personlighetsdragen hos en själv.

Det är kanske inte tillräckligt att läsa istället för att leva. Att uppleva sorg, svek, krossat hjärta och vrede är svårt att undvika, och det är känslor som det är viktigt att lära sig hantera som människa. I de svåraste situationerna kan det vara en tröst att veta att människor har upplevt liknande smärtor genom alla århundraden, och att många gör det i detta nu. Det behövs bara några beröringspunkter för att man skall kunna identifiera sig med Quasimodo. Andra gånger kan det kännas som att en hel teaterpjäs är kalkerad på ens eget liv.

Inte bara i det privata livet, utan omvälvningar i samhället kan visas i nödvändiga perspektiv. Har man läst om de interna käbblen i den kommunistiska diskussionsgruppen som Martha Quest är med i, för att inte tala om utrensningarna det kan leda till när man piskar fram några som kan tänkas vara "oliktänkande", är man nog uppmärksam på när drömmar om en ny världsordning leder till nyspråk, svartvita förenklingar och krav på att tänka rätt.

I ett och ett halvt år har jag läst Robert Musils Mannen utan egenskaper, några sidor per helg, och jag har nyligen kommit halvvägs. Varenda mening i boken är värd att läsas långsamt och läggas på minnet. Huvudpersonen, Ulrich, mannen utan egenskaper, lever i Wien år 1913. Hans brist på yrkeskunskap och livsmål kompenseras mer än väl av hans förmåga att uppleva och analysera strömningar i samtiden. Det lätt igenkänneliga habsburgska riket Kakanien var ett samhälle på höjden av sin förmåga, med uppfinningar och lossnande moraliska förpliktelser som gjorde privatlivet lättare och mer spännande. En del använder sin fritid till att försöka förstå, och engagera sig för en möjligtvis utvecklingsstörd man som mördat prostituerade och nu fängslats. Andra, inklusive Ulrichs unga väninna Gerda, samlar sig i en grupp med antisemtiska och pro-ariska ambitioner. Människorna vi möter (välbeställda och sysslolösa) är så fulla av känslor och av åsikter, och deras overksamhet gör dem bara än mer uppfyllda av sina egna analyser. Inte helt olikt internet, där politiska bloggare och konspirationsteoretiker blåser upp sig till giganter i sina egna små universa och pyser ut beskäftiga åsikter varje dag.

Det är en lisa för själen att få läsa några sidor Musil varje vecka. Jag blir både lugn och oroad av att upptäcka likheter mellan samhällsklimatet nu och för hundra år sedan, och av att Robert Musil var tillräckligt intelligent för att se, evaluera och pränta ned det.

En annan intelligent man som verkade vid samma tid var Stefan Zweig. Med samma referensramar och aningen större geografiska ambitioner var även han duktig på att analysera människors åsikter och bevekelsegrunder. Men han tog sitt liv i sorg över andra världskrigets fasor. Var tiderna sämre då än nu? Hjälper det att vara intellektuell och nyanserad, om majoriteten förskansat sig i varsin skyttegrav och bara väntar på en anledning att attackera/försvara sig? Jag vet inte. Men jag fortsätter att lyfta fram det bästa och viktigaste jag läser, ser och hör, för att påminna om att det är värdighet, kunskap och skönhet i många nyanser som är vad vår civilisation frambringat, bevarat och burits vidare av under flera årtusenden.