I slutet av första delen bröt hon sig äntligen igenom taket till Prior Walters lägenhet; ängeln med stålgrå vingar, som förkunnat sin ankomst för Prior sedan sjukdomen började märka hans kropp. Underbart egocentrerad tvingar hon ut sin profet på gatorna, och Prior sveper sig i en rock och ger sig ut.
Men pjäsen inleder med en kärleksakt. Priors före detta pojkvän Louis är den som bjuder in Joe Porter Pitt till sin säng och till hans första relation med en man. Det är en av de starkare förförelsescener jag har sett på länge, och männens attraktion och ömhet är så stark. Men kom ihåg att Louis, som är så kärleksfull mot Joe, övergav sin långvarige pojkvän Prior när Prior behövde honom som bäst. Och vad Louis inte vet är att Joe är biträde åt Roy Cohn, förhatad åklagare som gärna slår ned på samhällets svaga, bland dem homosexuella.
Roy Cohn ligger nerbäddad i sjukhussäng och talar med matt stämma i så gott som alla sina scener, men han är som ett svart hål som drar till sig allt ljus och all uppmärksamhet i rummet. Fortfarande aggressiv verkar han leva för att förolämpa och gräla med alla inom räckhåll. Och när han nu möter sina jämlikar i sjuksköterskan Belize och spöket av Ethel Rosenberg dånar det i scenerna mellan dem. Det är bland det bästa i pjäsen.
Alla skådespelare på scenen är helt rätt i sina roller och väl samspelta. Precis som i första delen, Millenium, är pjäsen full av brutal uppriktighet och brutal humor i dödens skugga. Men också av allvaret, som får en att förstå vilken hotfull tid 80-talet var för bögar. Och därtill den metafysiska tvisten med ängeln och hennes uppdrag till Prior. Vad betyder uppdraget? Vad säger det om Gud, och hur skall vi förhålla oss till den plåga som HIV och AIDS var och fortfarande är? Oberoende av Priors uppdrag är jag tacksam för att vi nu har bromsmediciner och för att det blivit mindre av ett stigma att vara homosexuell. Målet kan aldrig vara att gå tillbaka till skuldbeläggande och smusslande. Frihet och tolerans för andras kärlek är vägen framåt och målet.
Länk till Stadsteaterns sida om Angels in America Perestrojka
Foto: Carl Thorborg
Men pjäsen inleder med en kärleksakt. Priors före detta pojkvän Louis är den som bjuder in Joe Porter Pitt till sin säng och till hans första relation med en man. Det är en av de starkare förförelsescener jag har sett på länge, och männens attraktion och ömhet är så stark. Men kom ihåg att Louis, som är så kärleksfull mot Joe, övergav sin långvarige pojkvän Prior när Prior behövde honom som bäst. Och vad Louis inte vet är att Joe är biträde åt Roy Cohn, förhatad åklagare som gärna slår ned på samhällets svaga, bland dem homosexuella.
Roy Cohn ligger nerbäddad i sjukhussäng och talar med matt stämma i så gott som alla sina scener, men han är som ett svart hål som drar till sig allt ljus och all uppmärksamhet i rummet. Fortfarande aggressiv verkar han leva för att förolämpa och gräla med alla inom räckhåll. Och när han nu möter sina jämlikar i sjuksköterskan Belize och spöket av Ethel Rosenberg dånar det i scenerna mellan dem. Det är bland det bästa i pjäsen.
Alla skådespelare på scenen är helt rätt i sina roller och väl samspelta. Precis som i första delen, Millenium, är pjäsen full av brutal uppriktighet och brutal humor i dödens skugga. Men också av allvaret, som får en att förstå vilken hotfull tid 80-talet var för bögar. Och därtill den metafysiska tvisten med ängeln och hennes uppdrag till Prior. Vad betyder uppdraget? Vad säger det om Gud, och hur skall vi förhålla oss till den plåga som HIV och AIDS var och fortfarande är? Oberoende av Priors uppdrag är jag tacksam för att vi nu har bromsmediciner och för att det blivit mindre av ett stigma att vara homosexuell. Målet kan aldrig vara att gå tillbaka till skuldbeläggande och smusslande. Frihet och tolerans för andras kärlek är vägen framåt och målet.
Länk till Stadsteaterns sida om Angels in America Perestrojka
Fantastisk kortserie på tv också, har den på dvd. Blir nu sugen att se om den.
SvaraRaderaJag älskade TV-serien, och minns mycket av den så här flera år efteråt. Många av scenerna kommer igen i pjäserna, annorlunda men igenkänneliga. Viktiga ögonblick som säger något om personen och sammanhanget.
SvaraRadera