Affischbilderna visar vackra kvinnor i chica kläder. På scenen står ett tvåvåningshus och ett litet lusthus klätt med kaprifol, med utsikt mot en vacker strand. Men även i de skönaste miljöerna kan man hysa agg och vara fientlig mot sina närmaste. Gertrude (Marie Richardson) kommer ut på andra våningen och börjar skälla oavbrutet på sin dotter. För hur hon går, för hennes mörka hår, för att hon jämt sitter i lusthuset, för att hon aldrig går och badar fastän de har havet runt knuten. Allt dottern gör är visst orsaker till att Gertrude skäms, till och med de vackra kaprifolerna som täcker lusthuset, eftersom de är det enda som växer när allt annat dött. Den tysta, bleka dottern Molly (Tove Edfeldt) rycker till och lämnar lusthuset under moderns arga rop.
Snart kommer ett glatt sällskap för sin vanliga picknick i trädgården. Det är Mr Solares (Pontus Gustafsson), som Gertrude gärna skulle gifta sig med, och hans syster Mrs Lopex (Basia Frydman) och hennes dotter Frederica (Ana Gil de Melo Nascimento). Tillsammans med sina sjungande och spelande tjänsteandar är de nästan en parodi på glada, sorglösa latinamerikaner, men varför inte? De drar in med energi och gästfrihet, men även självkänsla och ett alternativ till mor-dotter-parets stillastående liv av ömsesidigt förakt.
Liv och energi saknas det visserligen inte hos Gertrude, dottern eller de övriga i pjäsen. Snart efter sin entré ger sig alla i tur och ordning ut i långa monologer, som först låter personen grundligt presentera sig, sedan rullar vidare i hans/hennes syn på världen och drömmar om framtiden, och förr eller senare mynnar ut i personliga kommentarer som är så skruvade (men trovärdiga) att jag skrattar högt.
Snart kommer ännu fler människor; två unga män som bär på reklamskyltar för den lokala hummerrestaurangen, och Gertrudes nya inneboende Vivian (Hanna Alström). Och så allra sist, smygande och viskande för att inte irritera, Vivians mamma Mrs Constable (Kristina Törnqvist).
Till synes är det här ingen pjäs där hemliga förälskelser eller framtidsdrömmar krossas för att de förblir outsagda, även om det är mycket som ändå ligger och kokar djupt under ytan. Men eftersom man säger rakt ut vad man tycker, direkt och ocensurerat, driver det relationerna och handlingen snabbt framåt. Bra, jag kan tröttna på undertryckta känslor som leder till implosioner, och den här pjäsen är en frisk fläkt av motsatt slag. Vivian studsar in i Mollys lusthus, kramar Mollys mamma och studsar omkring som en charmig hundvalp. Försöker hon ta Mollys plats? Molly ilsknar till och säger ifrån, och så är den konflikten undanröjd, men istället ger det ju plats för andra katastrofer.
Den här pjäsen skulle helt klart klara ett Bechdel-test. Den skulle dock inte klara ett omvänt Bechdel-test; de enda två männen med större roller talar knappt med varandra alls. Men de så sympatiska och personliga, båda två: Mr Solares och den enorma gummihäst han låter bära ned till stranden, och Lionel (Martin Wallström), som vill bli andlig ledare eller något inom politiken, eller kanske inget alls av det. Till och med Vivian, som har den bubblande pinupperollen som så lätt kan förstöra för de blygare personerna, är ändå oemotståndlig att se, särskilt som Hanna Alström spelar henne så väl.
Alla i ensemblen spelar förresten väl, och scenografin är så inbjudande att jag vill klättra upp på scenen och flytta in där. I lusthuset är en rapp och intelligent pjäs som går på tvärs mot de historier man brukar se eller läsa om. Andra akten är tyvärr stelare, men förutom scenerna där Kristina Törnqvist spelar salongsberusad, bedövad i sin sorg men ändå rolig. De långa, läsvärda texterna i programbladet om författarinnan Jane Bowles får en att förstå hur hon kunde tänka så här klart och kreativt, och regissören Sofia Jupither har gett pjäsen en mycket bra inramning, bra fart och egen ton.
Länk till Dramatens sida om I lusthuset
Snart kommer ett glatt sällskap för sin vanliga picknick i trädgården. Det är Mr Solares (Pontus Gustafsson), som Gertrude gärna skulle gifta sig med, och hans syster Mrs Lopex (Basia Frydman) och hennes dotter Frederica (Ana Gil de Melo Nascimento). Tillsammans med sina sjungande och spelande tjänsteandar är de nästan en parodi på glada, sorglösa latinamerikaner, men varför inte? De drar in med energi och gästfrihet, men även självkänsla och ett alternativ till mor-dotter-parets stillastående liv av ömsesidigt förakt.
Liv och energi saknas det visserligen inte hos Gertrude, dottern eller de övriga i pjäsen. Snart efter sin entré ger sig alla i tur och ordning ut i långa monologer, som först låter personen grundligt presentera sig, sedan rullar vidare i hans/hennes syn på världen och drömmar om framtiden, och förr eller senare mynnar ut i personliga kommentarer som är så skruvade (men trovärdiga) att jag skrattar högt.
Snart kommer ännu fler människor; två unga män som bär på reklamskyltar för den lokala hummerrestaurangen, och Gertrudes nya inneboende Vivian (Hanna Alström). Och så allra sist, smygande och viskande för att inte irritera, Vivians mamma Mrs Constable (Kristina Törnqvist).
Till synes är det här ingen pjäs där hemliga förälskelser eller framtidsdrömmar krossas för att de förblir outsagda, även om det är mycket som ändå ligger och kokar djupt under ytan. Men eftersom man säger rakt ut vad man tycker, direkt och ocensurerat, driver det relationerna och handlingen snabbt framåt. Bra, jag kan tröttna på undertryckta känslor som leder till implosioner, och den här pjäsen är en frisk fläkt av motsatt slag. Vivian studsar in i Mollys lusthus, kramar Mollys mamma och studsar omkring som en charmig hundvalp. Försöker hon ta Mollys plats? Molly ilsknar till och säger ifrån, och så är den konflikten undanröjd, men istället ger det ju plats för andra katastrofer.
Foto: Sören Vilks
Den här pjäsen skulle helt klart klara ett Bechdel-test. Den skulle dock inte klara ett omvänt Bechdel-test; de enda två männen med större roller talar knappt med varandra alls. Men de så sympatiska och personliga, båda två: Mr Solares och den enorma gummihäst han låter bära ned till stranden, och Lionel (Martin Wallström), som vill bli andlig ledare eller något inom politiken, eller kanske inget alls av det. Till och med Vivian, som har den bubblande pinupperollen som så lätt kan förstöra för de blygare personerna, är ändå oemotståndlig att se, särskilt som Hanna Alström spelar henne så väl.
Alla i ensemblen spelar förresten väl, och scenografin är så inbjudande att jag vill klättra upp på scenen och flytta in där. I lusthuset är en rapp och intelligent pjäs som går på tvärs mot de historier man brukar se eller läsa om. Andra akten är tyvärr stelare, men förutom scenerna där Kristina Törnqvist spelar salongsberusad, bedövad i sin sorg men ändå rolig. De långa, läsvärda texterna i programbladet om författarinnan Jane Bowles får en att förstå hur hon kunde tänka så här klart och kreativt, och regissören Sofia Jupither har gett pjäsen en mycket bra inramning, bra fart och egen ton.
Länk till Dramatens sida om I lusthuset
alltid kul med teater
SvaraRaderaJag ska se Karl XII av Strindberg på måndag.
Det är något speciellt med att se skådespelare uppföra en pjäs mitt framför ens ögon. Hoppas att du tycker om Karl XII!
SvaraRaderaJag såg genrepet den 24/2 och jag älskade scenografin och jag uppskattade skådespeleriet. Däremot tyckte jag att första akten var seg men att det blev mycket bättre i andra akt. Det var då jag insåg att faktiskt inte alls sagt och visat alla sina känslor. Jag har gått och tänkt på pjäsen sedan dess och jag tycker att jag fortfarande kommer på små tänkvärda detaljer i texten.
SvaraRaderaDet stämmer att andra akten avslöjar förhållanden man inte såg så tydligt i första akten. Jag tycker att den andra akten var viktig och att tempot var passande. Men jag är nog ändå mest förtjust i första akten, som hade sådan kraft och där människor sade ut "förbjudna" tankar och önskningar utan att oroa sig för vad åhörarna skulle tycka.
SvaraRaderaDet är det här som jag tycker är så intressant med teater, att man kan uppleva en pjäs på olika sätt. Det beror säkert en del på olika föreställningar men mest på oss själva, vilka erfarenheter vi bär med oss, vilken stämning vi är i när vi sitter i salongen, och vår smak, förståss!
SvaraRadera