The Fighter

"Irish" Micky Ward (Mark Wahlberg) kommer från en stor, bullrande irländsk familj. Han har sju systrar och halvsystrar, en halvbror, en bestämd mamma och en pappa, den ende som försöker tänka efter innan han talar. Micky är en lovande boxare, men karriären har inte tagit fart och han börjar bli litet för gammal för den hårda boxningen. Mamma Alice Ward (Melissa Leo) är hans manager, och han tränas av sin bror, Dick Eklund (Christian Bale).

Dicky är några år äldre än Micky, och har en ganska framgångsrik boxarkarriär bakom sig. Han slog ned Sugar Ray Leonard i en match en gång! Men man märker snart att det inte är för att han är punch drunk som han sluddrar, rycker och hänger sig för nära den han pratar med. Det är ett ganska intensivt crackmissbruk som orsakat spattigheten, den håliga blicken och framför allt att han glömmer att dyka upp när han behövs. Visst är han en kunnig fd boxare och tränare, men är han den som kan hjälpa Micky att bli det bästa han kan bli?

Det är svårt att lösgöra sig från sin familj när man tråcklats ihop med både känslomässiga och finansiella band. Familjen insisterar på att hålla ihop, och som de insisterar! Som en white trash-storm av tuperat, blonderat hår, supertrånga jeans och fula ord kommer mamman och systrarna körande hem till Micky för att skälla ut honom och hans nya flickvän.

Flickvännen Charlene (Amy Adams) är i alla fall på hans sida. Jag gillar att hon inte bara är jättevacker och klappar om Micky när det är motigt, som ett pinuppeformat bihang. Visst är hon jättesöt, visst plåstrar hon om Mickys sår och stöttar honom, men hon är också bitsk och käftar tillbaka mot både de blonderade harpyorna i familjen Eklund-Ward, och mot Micky också när det sliter sig mellan dem.

I en småstad som Lowell, Massachusetts vet alla vilka Micky och Dicky är, de enda som varit i närheten av att vara stadens hjältar. På dem hängs höga förväntningar och mycket kärlek, följt av hån och tung besvikelse när det inte går så bra som man lovat. Den där småstadsstämningen och känslan av att det här, det är enda chansen att bli något bra, genomsyrar hela historien.

Filmen bygger på en sann historia, och under slutvinjetten får man se filmbilder på verklighetens Dicky och Micky. På bara de få sekunderna kan man se att Micky är litet lugnare, precis som Mark Wahlberg fångat honom. Men framför allt får man bekräftat att Christian Bale inte överdrivit sin påfluget skämtande Dicky, utan tvärtom fångat hans karaktär fantastiskt bra. Fastän han är så irriterande och gång på gång strular till det för sig och sin bror, får jag inte nog av att se honom Dicky upp i bild igen, skränig, självsäker och ändå oemotståndlig.

The Fighter är inte bara en boxningsfilm. Den skildrar svåra val som Dick Eklund, Micky Ward och människorna omkring dem måste göra under en viktig period i livet, och de får stå fram som hela, viktiga människor. Men det är också en boxningsfilm, med matcher som är så hårda att det värker i knogarna och njurarna på mig - av längtan efter att få gå en match! För så spännande är det. Som Dicky säger, när boxning är bra är det inte bara slag på slag, utan utmanande som ett parti schack.