Himmel under Berlin av Jaroslav Rudiš

Historier om unga mäns äventyr i en spännande storstad, med tillfälliga jobb, kärlekstrassel och gärna en gitarr över axeln - det blir lätt ointressant för alla andra än den unge mannen ifråga. Men när Jaroslav Rudiš berättar om Petr Bém, en ung man från Prag som tagit sig till Berlin, är det en historia med humor och stämning från tunnelbanan där han står och spelar för pengar. Att han förlägger kjoljagandet till den desperate kompisen Pancho Dirk gör att Petr själv kan få vara sympatisk, fast han blir allt litet konturlös.

Det är främst Östberlinare som Petr umgås med; Günter och herr Blume som har kört tunnelbanetåg i åratal. Ibland berättar de för honom om sina intryck av Tjeckoslovakien från resor de gjorde som barn, eller minnen från Östtyskland. Jag tycker om att höra människorna byta minnen och intryck från tiden bakom järnridån. Rudis lägger inte fokus på hur illa det var då, men det får ligga kvar som ekon av vad som hänt.

Det finns också andra ekon i tunnelbanan. Fem människor har hoppat framför tågen Günter kör, och han säger att han fortfarande ser dem då och då bland människorna som väntar på perrongen. Kanske kommer de som dör under jorden inte därifrån. Kanske är de nöjda med det.

Boken är inte tjock, men innehållrisk. Den är full av historier, som inte direkt hänger ihop men som ger en rundmålning av några människors liv i Tyskland och Tjeckien. Den här unge européns bildningsresa i Berlins tunnelbana är värd att läsa om.