Sara-Vide Ericson på Galleri Magnus Karlsson

Jag är inte överdrivet förtjust i yoga. Några rörelser och positioner utför jag då och då, i samband med andra träningspass. En del av dem gillar jag och får mig att känna mig stark, men många får mig att känna mig svag och utsatt. Tavlorna av Sara-Vide Ericson visar människor i trevliga, normala kläder som tycks stå och vänta i de här utsatta positionerna. Men några av dem är inte ensamma, där står någon intill med händerna tryckta om deras utsatta strupar. Ibland är det deras egna händer som försöker strypa dem.

Sara-Vide Ericson, LIAR III (2010)

I ett sidorum visas målningar av händer, sedda som om åskådaren såg ned på sina egna händer. Några av handflatorna är svarta. Är det de som nyss har tryckt till om en annan människas strupe?

Min idé om känsliga yogaställningar är för tunn. Temat för tavlorna är LIAR, och den ambitiösa förklaringen i pressreleasen talar om hur halsen, den blottade halsen, används för att visa underkastelse. Den används också till att tala, kanske till att ljuga. Om man har ljugit kan det hända att någon vill straffa en för det, strypa den lögnaktiga rösten. Att blotta sin hals då, vare sig man är rättvist eller orättfärdigt beskylld, är ett tecken till underkastelse... Förklaringarna hakar i varandra. Det är intressant, och motiven är spännande. Vad jag bara inte förstår är varför tavlorna är så blodlösa och stiliserade. Kanske lever de längre i minnet då.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Sara-Vide Ericson

Sara-Vide Ericson, LIAR IV (2010)