Där vi en gång gått av Kjell Westö

Ganska nära i både tid och rum är miljön där Kjell Westös bok Där vi en gång gått utspelar sig: Helsingfors under första halvan av 1900-talet. I kapitel efter kapitel presenteras någon eller några personer i taget; unga eller halvunga. Deras bakgrund och några viktiga händelser beskrivs utan omsvep, med en viss distans men med några blickar in i deras sinnen. Efter bara några sidor har man fått en god känsla för de här människornas öde, och även en känsla för tidsandan, med nya uppfinningar och attityder som förändrar vardagslivet mer och mer.

Jag hade inte haft något emot om boken fortsatt så, med nya huvudpersoner i varje kapitel. Men Kjell Westös plan är större än så. Människorna som fått liv på boksidorna dyker upp i nya kapitel, ibland som nära vänner, ibland i periferin. Allu Kajander är den ende ur arbetarklass som står i fokus, men det är mycket vi får lära oss av hans och hans familjs liv. Främst rör sig berättelsen kring en grupp ungdomar med både tid och råd att ägna livet åt de förnöjelser som den nya tiden bjuder på. Den litet äldre Ivar Grandell umgås ofta med dem, men ser dem litet utifrån och kan genomskåda deras lekar ibland.

Först får vi alltså lära känna några människor, därnäst får vi se vad som händer dem under kriget, såväl invärtes som utvärtes. Vilket krig? Finska inbördeskriget, från januari till maj 1918, röda mot vita. Motsättningarna skärps i vintersnön och det är inte längre säkert att gå genom staden man trodde att man kände. Människor sluter sig till den ena eller den andra sidan, och under striderna handlar de efter sin personlighet och påverkas djupare än de tror. Ena huvudpersonen, Eccu Widing, som alltid haft ett stråk av sorg i själen, vill inte bryta med sina vänner på den vita sidan, men tar illa vid sig av straffexpeditionerna mot de röda. Cedi Lilliehjelm, som haft lätt för att se ned på andra, blir en av de mer pådrivande och grymma när det gäller att hämnas på de röda som hållit dem som fångar.

Karaktärsskildringarna är fantastiska. Utan att verka sökt, har Kjell Westö samlat en grupp av människor med skilda personligheter, som upplever den frambrytande moderna tiden på olika sätt och retar sig på eller längtar efter varandra. Mest längtar man efter varandra. Allra mest längtar man efter Lucie Lilliehjelm, den nya tidens kvinna som inte låter något hejda henne från att njuta av livet. Men titeln på boken, som handlar om värmen som finns kvar av oss på gator där vi en gång gått, kommer från Ivar Grandells tankar. En av de slutsatser han drar är att vi så mycket som möjligt behöver närma oss varandra för att lindra ensamheten i världen. Lyckas de med det? Inga vägar är raka, de flesta är omvägar och en del kommer aldrig fram till punkten där ensamheten lindras av äkta kärlek. De får nöja sig med något som liknar kärlek, i en maka som stannar hos dem men inte älskar dem, eller i nitton hattaskar och hundratals älskare över hela Europa.

Jag känner inte till Helsingfors' gator och stadsdelar, men när jag läser namnen i boken känns de levande för mig. Boken är full av slanguttryck på stadi, den speciella Helsingforsslangen, och på finska, som dock alltid översätts till svenska strax efter. Men ännu mer utmärkande, och så lockande, tycker jag de finlandssvenska böjningarna på namn är; Erik blir Eccu, Jarl blir Jali, och Operakällaren blir Opris. Ibland blir det några för snabba svep över nymodigheter och världshändelser, men det är en så liten del av en stor bok. Alla människor som dyker upp, om än på bara en halv sida, är personer i egen rätt, och det halvdussin människor vi följer närmast blir som någon man känt och levt med i flera år. I vanliga fall kan jag bli frustrerad över en bok som är 500 sidor tjock, men redan efter några sidor kände jag att den var så bra att det gärna fick ta några veckor att bli klar med den, fastän den gick snabbt att läsa. När jag kom till de sista raderna hade Kjell Westö berättat en så fullödig historia för mig att jag inte var ledsen utan tacksam över att den kom till ett sammanhållet slut.