Regissören av Alexander Ahndoril

Medan Ingmar Bergman fortfarande levde, skrev Alexander Ahndoril en roman med Bergman i huvudrollen. Regissören utspelar sig vid tiden för inspelningen av Nattvardsgästerna, alltså 1963, och under äktenskapet med Käbi Laretei. Ahndoril har använt sig av tillgängliga dokument om tiden (Bergmans egna böcker och Vilgot Sjömans dagbok) men tar sig också stora friheter med att skildra Bergmans inre tankeströmmar och dagdrömmar.

De första sidorna är förvirrande. I korta stycken glider historiens nutid, barndomsminnen, och mer eller mindre ofrivilliga drömmar, in i varandra. Efter ett tag vänjer jag mig vid berättarstilen, men jag kommer aldrig så långt att jag tycker att den är skickligt genomförd. Att en så kort bok bara plockar ut bitar här och där och blandar upp dem med osammanhängande hallucinationer (olika nästan varje gång, förutom fårtackor och andra djur som ofta dyker upp som symboler för annat och andra), det tycker jag mest känns slarvigt och att göra det enkelt för sig.

I lirkandet med de trilskande skådespelarna, som hela tiden är på vippen att förstöra Regissörens vision, framstår Bergman som en undfallande tiggare. "skojar Ingmar", "ler Ingmar", hänger det ofta efter replikerna. I det stela pratet med hustrun framstår de båda inte som människor, utan som stora pappfigurer "Ingmar" och "Käbi" som någon försöker leka vuxen med.

Att skriva en biografisk-historisk skildring som försöker tränga in i en annan människas hjärna är inte något jag automatiskt tycker är fel. Men den här boken är så självsvåldigt skriven, att jag har svårt att se dagdrömmarna som Bergmans. De verkar mest som författarens egna tankar inympade hos någon annan. Jag tycker också, som sagt, att det inte är tillräckligt att skriva så här tunna och fragmentariska böcker. Jag önskar att Sverige hade fler ambitiösa författare som gav ut digra böcker med goda historier skrivna med ett intelligent språk.