Engegårdkvartetten i Konserthuset

Två kompositörer som jag älskar, Edvard Grieg och Franz Schubert, stod på programmet för säsongens första stråkkvartett en solig och klar höstdag. Nu hade dock norska Engegårdkvartetten en så dämpad ton, att jag tyckte att klangen blev underlig. Det hördes mest när de spelade tystare, och lät som avrundningen av alla ljud när man är förkyld och hörselgångarna är igentäppta. Det påminde om toner jag hörde i mina feberdrömmar när jag var barn, och det gjorde att jag inte kunde uppskatta musiken så mycket som jag hade velat. Brasklapp: Detta kan bero på att akustiken förändrats därför att Grünewaldsalen är fullsatt till sista plats.

Griegs Stråkkvartett i g-moll op 27. (1877) börjar underbart expressivt. Känslorna som uttrycks är både fint detaljerade och starkt uttrycksfulla. Allt eftersom verket fortskrider tar folkvisetemat över mer och mer, med en dov underton. När ensemblen spelar forte och starkare låter klangerna tydliga, så som jag bäst tycker om dem.


 Tavlan målad av Eilif Peterssen

Efter paus utökas kvartetten med den svenske cellisten Frans Helmerson. Så rik tonen blir med två celli! Schuberts Stråkkvintett i C-dur D 956 (1828) gavs ut först tjugofem år efter att den skrivits, efter Schuberts död. Den inledande Allegro ma non troppo låter omisskännligt som Schubert. Men nästa sats, Adagio, har en väldigt egen form och skulle ha kunnat skrivits hundra år senare. Lågmält men intensivt spelar ensemblen harmonier som drivs fram som ett hastigt tickande hjärta. Musiken sväller till starkare nyanser och rikare klanger, och drar sig sedan samman till en mjuk avslutning som liknar början. Adagiot är så speciellt att de två följande satserna har svårt att nå upp till den höjden. Sista satsen, Allegretto, gör det nästan, när det mot slutet blandar tyngd med virtuositet. Men åh, adagiot! Det var konsertens höjdpunkt.