Modern musik från förra sekelskiftet

Claude Debussys Prélude à l'après-midi d'un faune (1894) var ett av de stycken som den aspirerande flöjtisten Jenny B stod och övade på i sitt tonårsrum. Åh, som jag längtade efter att få spela den lockande flöjtstämman i en av Europas konsertsalar! Men även vetenskapen kallade, och nu är jag en nöjd lyssnare istället.

Kungliga Filharmonikernas flöjtsolist inledde konserten med att spela den vackra melodin med varm och säker ton. Orkestern, som ofta låter väldigt bra i stycken som det här, föll in och stödde, ledde och målade faunens eftermiddag med den lätthet och klarsynthet som impressionismen kräver. Underbart!

Verket var dessutom en perfekt prelud till nästa; Pianokonsert Nr 5 i F-dur (1896) av Camille Saint-Saëns, med Jean-Yves Thibaudet vid Konserthusets flygel. I konserten håller sig orkestern till största delen i bakgrunden. Förutom i sista satsen, där även orkestern får leva ut i crescendon och bära melodislingor, ligger energin och dynamiken hela tiden hos solisten. Och rätt så! Är man solist skall man få excellera i både tekniska utmaningar och känsloexplosioner. Det gjorde Thibaudet verkligen - vilken pianist! Han har en styrka i sitt spel, och kan även få flygeln att låta som ett helt annat instrument i några fina passager i diskanten.

Vi fick ett extranummer; Chopins vackra Nocturne. Thibaudet spelade den inte så långsamt och drömskt som den ofta får låta, utan snarare med eftertryck och briljans, kanske ridande på energivågen efter konserten. Det var egensinnigt men lyckat. Jag hoppas att vi får höra honom snart igen!

Var det Star Wars: A New Hope som rullade igång efter pausen? Man kunde nästan tro det, men det var ju Gustav Holsts Planeterna (1916). Inte ett sekelskiftesverk som de två tidigare, men framsynt på ett annat sätt. De sju planeterna som ingår i verket har tonsatts efter sina astrologiska egenskaper, och jag kan tycka att temperamenten är litet överdrivna: Mars är så krigisk, Venus så fridfull, Jupiter så jovialisk (och stor och tung!). Men kanske är jag avtrubbad efter att ha hört liknande starka (manipulativa) känslomusik som bakgrund i filmer under hela mitt liv. Så blasé var inte Holst när han skrev sin svit, så på konserten lutar jag mig tillbaka och låter mig hänföras.

Som vanligt spelar filharmonikerna utmärkt, och Sakari Oramo leder dem genom pastorala stycken och starka fortissimon utan att det blir spretigt. I sista satsen, Neptune, the Mystic, närmar sig kvinnliga sångare ur Katarina Kammarkör utanför salens stängda dörrar, för att sedan lämna oss med en borttonande, fantasieggande tonslinga. Verket slutar alltså i fjärran... Det är spännande och vackert, och jag är lycklig och tacksam över den givande resan genom vårt solsystem.

Samma konsert ges också på lördag den 25 september, och jag rekommenderar den varmt!

Länk till Konserthusets sida om konserten