De första hundra sidorna av den tjocka boken förmedlar en känsla av rotlöshet. Dels är London fortfarande skakat av andra världskriget och bomberna som raderade flera kvarter och lämnade ruiner efter sig. Dels är även Martha osäker på vem hon skall vara och hur hennes roll i livet skall vara, och hon väljer och väljer bort bostäder och jobberbjudanden. Mest av en slump hamnar hon till sist som assistent hos författaren och fabrikören Mark Coldridge; i huset som är en så central punkt för familjens medlemmar, och genom dem också mitt i det nya liv som bröt fram under The Swinging Sixties. Fastän fokus ofta flyttas från Martha, är det en lättnad att få läsa de partier som mer konkret redogör för skeenden och dialoger, och som liknar Lessings sakliga röst från de tidigare böckerna.
Men större plats i boken tar långa partier av mer eller mindre psykologiska analyser av skeenden och av människors mentala tillstånd. Jag kan inte uppskatta dem alls. Marthas/Författarens utgångspunkter, undersökningsmetoder och slutsatser känns oriktiga och mer och mer som önske- eller efterhandskonstruktioner. En av huvudpersonerna i boken, Marks hustru Lynda, vårdas tidvis för schizofreni, bor tidvis hemma och vacklar mellan att försöka bete sig "normalt" och episoder av vansinne. När Martha tar hand om henne börjar hon själv påverkas och dras in i ett tänkande där hon känner sig evolvera bortom människors normala kapacitet och till förmåga till tankeläsning. Jag tycker bara att det är obehagligt, och ingenstans övertygar Lessing mig om att förmågan är verklig - händelserna kulle lika gärna kunna fantasier under psykotiska episoder.
Ett appendix tillhörande boken listar brev skrivna 1995-2000, alltså "i framtiden", som beskriver apokalyptiska händelser under 1970-talet. Som storläsare av science fiction under flera decennier blir jag beklämd av att läsa de bristfälliga och naiva berättelserna om katastrof och utopiska kommunistiska samhällen. Det är tydligt för mig att Lessing saknar ett vetenskapligt tänkande som är nödvändigt för att skapa ett trovärdigt scenario, men därtill tycker jag att hennes idéer om vad som skulle hända i dessa situationer saknar djupare insikt om mänskligt beteende i grupp. Än en gång verkar det som mer önsketänkande för att driva en tes, än försök till klarsynt extrapolering av samtida stämningar.
Efter att ha följt den intelligenta Martha Quest genom fyra böcker, känns den femte ytterst malplacerad. Jag ångrar inte att jag läste The Four-Gated City, men jag tycker inte att den tillförde något till berättelsen om Martha Quest, snarare tvärtom. Den stora behållningen av boken är att den målar upp baksidan av Swinging London; när Lynda ständigt bär färggranna handskar, och sanningsenligt svarar att det är för att hon har bitit sina naglar blodiga, blir hon hyllad som en excentriker med egen stil. Flera sådana berättelser om själslig oro som både slätas över och förstärks av det snabba livet där det gäller att vara snygg och synas på rätt fester ger en bild som kompletterar det lilla jag vet om sextiotalet. Ja, boken beskriver ganska väl ett samhälle som blir mer individualistiskt för att i värsta fall tippa över i narcissism och en evig ansvarslöshet. Men jag kan ändå inte koppla samman den med Martha Quest.
När jag läste den här boken kände jag en viss längtan efter en genomgripande analys av litteraturvetare och idéhistoriker. Det finns så många trådar i handlingen att ta upp. Till exempel hur Marthas kommunism inte startar någon lust till klasskamp när hon flyttar in till en man som ju är en av ägarna till produktionsmedlen. (Dock inte mig emot; jag har aldrig hyst något agg mot dem som uppfinner saker och skapar arbetstillfällen åt andra.) Om någon har någon analys att bidra med, så lyssnar jag gärna!
Fler böcker av Doris Lessing:
Kan du se några intertextuella kopplingar mellan den här Lessing-romanen och Jane Eyre?
SvaraRaderaJag ska förklara min fråga.
Nyss skickade jag mitt manus till BTJ förlag på boken "Böcker som samtalar. Intertextualitet, covers, dialog och kärlek".
Jag har alltså möjlighet att fortfarande - när jag läser första korrekturet - göra ändringar.
Till det som jag är osäker på i min text hör just det som jag nu frågar dig om som, bättre än jag. har denna Lessings bok alldeles aktuell. (Att det finns en hel del andra intertextuella kopplingar till "Jane Eyre" är helt klart, som till exempel "Sargassohavet/Den andra kvinnan")
lena kjersén edman
Tacksam för svar!
Oj, det var en intressant fråga! Jag har inte Jane Eyre färskt i minnet och ser inget på rak arm. Möjligtvis det faktum att huvudpersonen inte själv råder över i vilket hus hon hamnar, men att det är något som bestämmer hela hennes liv för åratal framöver. Annars har jag främst tänkt på att huset de bor i kan ses som en psykologisk modell av en människa, med våningsplan som representerar jaget, detet och överjaget.
SvaraRaderaJag hoppas att någon annan litteraturkunnig kan komma med fler förslag!
Jag tänkte mest på "The mad woman"temat.
SvaraRaderalke
Visst är det märkligt att Lessing faller så platt när hon skriver science fiction? Och ändå fick hon ur sig en hel serie om Canopus. Som varandes en stor lessing-älskare och en som gärna läser sf trodde jag att jag skulle älska dem, men nej. inte alls.
SvaraRaderaJo, En överlevandes minnen är bra. Dystopi.
Lena K E, jag kan bara se att "The Mad Woman in the Attic"-temat är helt ställt på huvudet här. Till att börja med bor hon inte på vinden utan i källaren. Men allt annat är också omvänt: maken önskar inget annat än att få henne tillbaka, men det är Lynda som inte kan/vill. Inte heller är Lyndas närvaro något hinder för att Mark och Martha skall kunna inleda ett förhållande. Hon är inte heller fast i *ett* tillstånd av galenskap utan förändras flera gånger under bokens gång. Dessutom överlever hon länge, och det visar sig att hennes galenskap inte är "primitiv" utan snarare "den nya människan", mer utvecklad än vi andra. Så på flera sätt verkar det som att Lynda är den fullständiga spegelbilden av idén om "the mad woman".
SvaraRaderaHoppas det var till någon hjälp, och lycka till med boken!
Snowflake, tyckte du alltså inte om Canopus-serien? Lessing har själv sagt att det är hennes viktigaste verk, och jag har tänkt läsa den, men börjar tvivla. Tycker du att serien är lika platt och onödig som Martha Quests framtid?
SvaraRaderaJag tyckte faktiskt inte om Memoirs of a Survivor heller. Nu märker jag att jag glömt att lägga in listan till andra Lessing-böcker jag läst - skall åtgärdas genast.
Varmt och innerligt tack, Jenny!
SvaraRaderaLKE