Foto: Petra Hellberg
Växlingen mellan 1960 och 2010 sker alltid snyggt. Jag tycker att historien som utspelas 1960 är viktigare och mer intressant, och att pratigheten i den senare historien gör pjäsen för lång. Alla skådespelare gör sina roller bra nästan hela tiden, men ibland, särskilt i nutid, låter inte dialogen äkta utan så rapp och välformulerad att den bara glider över det viktiga som ligger under ytan. Det är kanske ändå inte så ovanligt i våra dagar.
Foto: Petra Hellberg
De två männens kärlek slås sönder på olika sätt då och nu. I båda fallen är det en av dem som sitter fast i en stereotyp: den trogne maken eller den tvångsmässigt pippande bögen. Fokuset på kärlekshistorierna gör att de båda inte står fram som helgjutna personligheter. Däremot hinner kvinnan, Sylvie, som resonerar och förstår och inte vill förstöra, bli en komplett människa fastän hon egentligen står i periferin. Pjäsen är välskriven; både handlingen och personerna är intressanta och sammanhängande, och jag skulle gärna se fler pjäser av Alexei Kaye Campbell.
Länk till Stadsteaterns sida om Pride
Det här låter väldigt intressant. Särskilt det där med kvinnan som blir hel i periferin...
SvaraRaderaDet här med att saker går så snabbt nuförtiden är också intressant. Det finns en sorts otålighet inbyggt i allt vi ser och gör. Jag började ett samtal om det igår, och nu när jag läser ditt inlägg påminns jag. Behöver tänka mer på det, dock, och inte ta upp en massa plats här med ofärdiga tankar. :-)
Mest av allt var jag ju glad över att hon inte blev en biroll med bara de egenskaper som behövdes för att föra handlingen vidare. Men det var spännande att märka att hennes repliker om saker vi inte fick se (vad hon gjort och tänkt innan, och vad hon tänkte göra och inte göra) ändå satt samman till en hel person.
SvaraRaderaDet här snabba kompis-pladdrandet om ingenting, det lät verkligen trovärdigt! Det var bara det att bredvid diskussionerna från 60-talet lät det så himla ytligt och meningslöst... De pratade länge och ingående om sitt sexliv och sin ångest, men var de egentligen närmare varandra? Hm, det var nog en poäng med det som jag förstod bättre idag!