En tid for alt av Karl Ove Knausgård

Det finns berättelser och filmer om änglar som betraktar människorna, och som trots all sorg och olycka i världen ser något i oss som gör att de vill bli delar av mänskligheten. Hur kan de vilja det, de överjordiska, visa, starka varelser som får vara nära Gud? Det har tyckts mig som en grov överskattning från förvirrade människors sida.

Fastän jag är varmt troende har jag inte intresserat mig så mycket för änglarnas väsen, och inte fäst så stor vikt vid berättelserna om dem i Bibeln. Men det har ju alltid funnits noggranna uttolkare av Bibelns ord, och speciellt under 1500- och 1600-talen. Karl Ove Knausgård har läst den grundliga boken som Antinous Bellori skrev om änglarna, där han försökte fastställa deras väsen genom vad han kunde läsa i Bibeln och av senare dokumenterade möten med änglar.

Boken innehåller flera partier med genomgångar av Belloris (fiktiva) undersökningar liksom andra vetenskapliga försök till klassificeringar. Jag lär mig mycket konkret av dem, när jag dessutom verifierar mot Bibeln på mitt nattduksbord, men de här partierna är ändå ganska tråkiga. Fastän jag tror att de behövs för att "grunda" det ovanliga temat, önskar jag att de flutit lättare.

Till största delen består dock boken av berättelser ur Bibeln som Knausgård berättar som om han varit där. Och de är så bra att jag tappar andan! Det är berättelser där änglar figurerar, men aldrig så att man förstår dem, de förblir ändå ogripbara fastän de finns i samma värld som de som berättar.

Och vilken värld är det? Det är vår värld, fast ändå inte. När vi i detalj får följa bröderna Kain och Abel, deras uppväxt, rivalitet och syskonkärlek, så utspelar sig allt i ett landskap som liknar vårt nordiska. Fjäll, ängar, bäckar, skog och en snö och is på vinterhalvåret. Det odefinierade "här" kommer ännu närmare av att det känns som en by på artonhundratalet. Kain använder en sax hemifrån - tänk dig alltså att Adam och Eva har en sax i sitt hus!

I samma landskap några hundra år senare lever människorna innan Guds syndaflod sköljer bort all styggelse från jorden. Vi får läsa om Noak som barn och när han börjar bygga arken, men framför allt får vi följa hans syster Anna under hela hennes liv. Hur slutade det livet? I en flod och ett regn som inte upphör. Det stigande vattnet tar dagar och veckor att nå folket, som hela tiden flyttar sig högre upp på bergen. Beskrivningarna av hur bostadshus och skogar läggs under vatten är skrämmande, och blir ännu mer kuslig när jag tänker på hotet från de stora vattenmassorna. Och till sist finns det inget högre ställe att fly till, och vattnet stiger ovanför den högsta bergstoppen. Det griper mig så hårt att jag måste gråta länge.

Jag tycker att boken förlorar på de sista femtio sidorna, där Knausgård skriver in sitt alter ego i berättelsen. Ja, egentligen var de femtio sidorna innan också svagare, men hade ändå anknytning till handlingen. Men när Knausgård skriver som bäst, är han glimrande. Med sitt lätta språk beskriver han både miljöer och personer som är helgjutna och fängslande.

Dessutom har jag sällan mött en författare som så verkligen brinner för det han skriver. Ingen kalkylerad distans till ämnet, nej, Knausgård tar Gamla Testamentets berättelser på allvar, utgår från att de beskriver sanningen, diskuterar hur det kan hänga ihop, och dyker sedan in med hull och hår i historiens människor. Jag vet inte hur Karl Ove Knausgårds egen tro ser ut, men utan att jag var beredd på det har han gjort min livslånga Gudstro mycket mer påtaglig. Jag har hittills inte intresserat mig för mystikerna i kyrkan, men de här konkreta berättelserna om människor och änglar har rört min själ och min världsbild.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3