Manze och Gimse i Konserthuset

Det var tunnsått i bänkarna i Konserthuset. Så synd, för alla som inte var där missade en riktigt fin konsert! Den mycket sympatiske dirigenten Andrew Manze presenterade kvällens kompositörer. Han verkar ha spridit såväl god stämning som känsla och precision till Kungliga Filharmonikerna, som lät utmärkt i den milda sommarkvällen.

Johannes Brahms' Tragisk ouvertyr op 81 (1881) inledde konserten, och inledde mitt i en storm, tycktes det som. Starka känslor, strider och tyngd, och bara några få takter av harmoni och lycka här och där. Trots att musikens tema varierade så mycket kändes verket väl sammanhållet, och orkesterns varma men tydliga klang hjälpte till att ge det goda intrycket. Vilken opera det kunde ha följt på den ouvertyren!

Till Mozarts Pianokonsert nr 17 G-dur KV 453 (1784) slog sig Håvard Gimse ned vid flygeln. Under hans känsliga fingrar porlade skalorna som vattenfall i den första satsen. Den andra satsens vemodiga harmonier lät lätta men ändå rika, och finalsatsens energi gick inte att hejda. Mozarts musik är så lättlyssnad, men alls inte simpel, och det är en fröjd att höra hans verk spelas så väl. Efter många applåder gav Gimse oss ett extranummer; en norsk folkvisa i personlig och rikt nyanserad tappning.

Den svenske kompositören Ludvig Norman är sällan spelad i Sverige. Därför kändes det spännande att få höra hans Symfoni nr 3 d-moll op 58 (1881). Mäktigheten i öppningssatsen kom igen i de följande satserna, och hanterades väl; trots den höga volymen tappade man aldrig dynamiken. De olika sektionerna samspelade väl, och finalen var magnifik. Den här symfonin får inte gömmas i notbackarna! Spela mer av Ludvig Norman!