Greenberg

Phillip Greenberg har ett stort fint hus i Los Angeles, fru och söta små barn, en kramgo' hund och en assistent som skall titta till huset och hunden medan familjen är på semester. Phillip har också en bror, Robert, som kallas Greenberg. Han kommer tillbaka till Los Angeles, barndomsstaden, för att bo i brorsans hus.

Familjens assistent Florence är i tjugoårsåldern, kanske på väg att bli en Greenberg om tjugo år med sitt planlösa slackerliv. När de två går ut en kväll blir det en tafflig dejt, och de börjar hångla mest för att de inte kommer på något annat att göra.

Greenberg är moloken och cynisk. Alla gånger han pratar med sina vänner resulterar i bästa fall i besvärat mumlande, i sämsta fall i gräl. Det som är bra är att Noah Baumbach, regissören, inte drar stora växlar på de pinsamma situationerna utan bara låter dem komma och gå.

Även om det är svårt att gilla Greenberg, kan man förstå att hans humör kommer av att han varit deprimerad länge, och att han inte orkar vara civiliserad när andra i hans ögon beter sig konstigt. Det märks att något skaver i honom hela tiden, och ibland blir till och med vänliga ord för mycket för honom. Han är självupptagen; det är inte så att han bara pratar om sig själv, men inga människor omkring honom intresserar honom för deras egen skull.

Ben Stiller är nedtonad som Greenberg. Visst skämtar han i aviga situationer, men skämten saknar självdistansen och lättsinnet, och skrattet fastnar halvvägs. Men det är en underhållande film, den blir aldrig tråkig, och den lämnar inte sina karaktärer i sticket.