Efter alla lovord jag läst om boken, börjar det inte bra. Två noveller med historier så banala att de nästan är ett skämt, och ingen förfining i språket eller personteckningen. Nej, så synd! Men den tredje och längre berättelsen höjer ribban, och jag börjar engagera mig i människorna i det lilla norska samhället Odda.
Det är verkligen en småstadskänsla som genomsyrar alla historier på olika sätt; folks småsinta skvaller; en känsla av instängdhet och att historien upprepar sig; att alla känner alla; att man ligger efter resten av världen, där det viktiga händer.
Personer som skymtats i en novell dyker upp igen senare. Det gillar jag, om det inte är för konstruerat, men det blir det tack och lov inte. Om precis alla udda detaljer och förbispringande bifigurer fått sin historia förklarad hade det nog bara blivit rundgång.
Vad jag gillar med samlingen är den stora rundmålningen över så många olika liv, och att den berättar större historier i flera trådar. Däremot är inte personskildringarna särskilt djupa. I Trude Marsteins Gjøre godt kunde bara en halv sida ge en god inblick i en persons själsliv. När jag börjar på en ny historia i Bikubesong bläddrar jag istället fram för att se hur många sidor den är på, och läser oftast snabbt för att se om den innehåller någon koppling till det jag läst innan.
Nej, till skyarna vill jag inte höja Bikubesong, men jag ångrar inte att jag följde människorna i Odda från sensommar till försommar, genom ensamhet, frustration, sorg, hat och en del kärlek och hopp.
Undrar om du skulle tycka bättre om hans "Sommaren är inte att lita på" (på norska ngt helt annat ser jag nu - "Flytande björn" - så kan det gå..)? En sträckläsningsbok för mig.. Även där det lilla samhället i centrum. Men du har kanske redan läst den?
SvaraRaderaNej, den har jag inte läst! Båda titlarna låter intressanta. :) Bra att hör att du gillade den så mycket. Tack för tipset!
SvaraRadera