Barn är inte bara söta, de är designade för att vara söta och väcka en vuxens instinkt att vårda dem. Sött och oskyldigt är att ha ett stort huvud, stora ögon, liten näsa, silkeslen hy.
I tecknade filmer och bokillustrationer är det lätt att överdriva alla de dragen, och få fram supersöta barn vars verkan man bara inte kan värja sig mot. I sina manipulerade fotografier har Loretta Lux gjort detsamma med levande små barn. I foto efter foto står ungarna, ibland med namn, ibland utan, extra gulliga inför kameran. Huvud och ögon är förstorade relativt den lilla kroppen, och till en början ser det onaturligt ut.
Men efter att ha sett ett tjog liknande bilder har ögat vant sig, och de ändrade proportionerna är inte vad som verkar underligt längre. Istället är det hur barnen poserar framför kameran som ser overkligt ut. Det är så tydligt att de är satta att spela en roll som de inte har valt själva. De skall ge bilden av oskuld, ändlösa sommardagar, fantasifulla lekar långt från vuxenvärldens krav. Bakgrund, kläder och rekvisita är stiliserade och ger en övernaturlig stämning.
Fast är det så farligt då? Även om Loretta Lux fotografier speglar en naiv syn på barndomen som sorglös och smått mystisk, så är det ganska harmlöst. Om bilderna i barnböcker är överdrivet söta, så träffar det antingen rätt, eller blir så sliskigt att det inte engagerar alls. Jag är ändå glad att några av barnen på fotografierna inte bara ser ut som modeller, utan ser ut att ha egna planer och faktiskt en litet avståndstagande blick i sina stora, stora ögon.
Länk till Kulturhusets sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar