Jag älskar 80-talet! Jag var tonåring då, så jag blir nostalgisk över musiken och kläderna, och det skäms jag inte för. Efter att ha sett De tre musketörerna på Stockholms Stadsteater älskar jag musiken ännu mer! Pjäsen har tagit över berättelsen om musketörerna, skruvat om den litet grand, och skruvat upp energin och volymen till elva. Det är bara att kapitulera!
När den unge D'Artagnan (Johannes Bah Kuhnke) vill lämna bondgården i Norrland, frågar hans pappa "What you gonna do with your life?" Grabben svarar "I WANNA ROCK!", och väggen av högtalare kastar pappan tre meter bakåt. Yeah!
Athos, Porthos och Aramis (Andreas Lycke, Leif Andrée och Andreas Kundler) ser ut som KISS, och när D'Artagnan stolpar in i Paris och ser ut som Axl Rose blir han utmanad på duell av dem alla tre i tur och ordning. Men hårdrock och pudelrock är ändå inte lika såta fiender som listpopen är till dem alla. Mot kardinal Richelieus Duran Duran-sjungande hantlangare enas musketörerna och D'Artagnan i vänskap och fäktning.
Kardinalens högra hand Rochefort (Kristofer Fransson) har lila kostym, svallande spetsar och en lugg som Prince. Mylady (Frida Westerdahl) med röda läppar och korta blonda korkskruvslockar är utmärkt passande som Madonna. Så försiktigt som kardinal Richelieu (Gerhard Hoberstorfer) stapplar in tror jag först att han enbart har en talroll. Men så ser jag hur lockarna faller, och i nästa ögonblick kastar han av sig den långa röda kappan för att dansa och sjunga "I'm bad! I'm bad! Really really bad!"
Aha, så min favoritmusik är på de ondas sida här? Det är OK, eftersom vi får höra nästan alla låtar i sin fulla längd, med bra sångare och dansare och jättesnygg koreografi. Ett av de mest gripande numren är faktiskt när två förrädare, Mylady och Fenton (Albin Flinkas), finner varandra inför döden och sjunger Live To Tell med mer äkthet än jag någonsin hört i den låten. Albin Flinkas är en så oerhört begåvad och känslig sångare och dansare, och varje minut med honom på scenen är en njutning. Honom borde vi få se mer av.
Kärleken, den nyss funna och den nyss förlorade, manifesteras i starka power-ballader. Det är ändå den goda sida som segrar - musketörerna, pudelrocken, de taktfasta handklappningarna, de långa håret i intensiv headbangning. Är det OK att skriva om en pjäs i så våldsamma anakronismer? Ja, det är det! Jag vill se De tre musketörerna om och om igen varje vecka resten av året. Och att döma av publiksiffrorna vill hela Stockholm detsamma. Tack för ännu en succé, Stadsteatern!
Länk till Stadsteaterns sida om De tre musketörerna
När den unge D'Artagnan (Johannes Bah Kuhnke) vill lämna bondgården i Norrland, frågar hans pappa "What you gonna do with your life?" Grabben svarar "I WANNA ROCK!", och väggen av högtalare kastar pappan tre meter bakåt. Yeah!
Foto: Carl Thorborg
Athos, Porthos och Aramis (Andreas Lycke, Leif Andrée och Andreas Kundler) ser ut som KISS, och när D'Artagnan stolpar in i Paris och ser ut som Axl Rose blir han utmanad på duell av dem alla tre i tur och ordning. Men hårdrock och pudelrock är ändå inte lika såta fiender som listpopen är till dem alla. Mot kardinal Richelieus Duran Duran-sjungande hantlangare enas musketörerna och D'Artagnan i vänskap och fäktning.
Foto. Petra Hellberg
Kardinalens högra hand Rochefort (Kristofer Fransson) har lila kostym, svallande spetsar och en lugg som Prince. Mylady (Frida Westerdahl) med röda läppar och korta blonda korkskruvslockar är utmärkt passande som Madonna. Så försiktigt som kardinal Richelieu (Gerhard Hoberstorfer) stapplar in tror jag först att han enbart har en talroll. Men så ser jag hur lockarna faller, och i nästa ögonblick kastar han av sig den långa röda kappan för att dansa och sjunga "I'm bad! I'm bad! Really really bad!"
Foto. Petra Hellberg
Aha, så min favoritmusik är på de ondas sida här? Det är OK, eftersom vi får höra nästan alla låtar i sin fulla längd, med bra sångare och dansare och jättesnygg koreografi. Ett av de mest gripande numren är faktiskt när två förrädare, Mylady och Fenton (Albin Flinkas), finner varandra inför döden och sjunger Live To Tell med mer äkthet än jag någonsin hört i den låten. Albin Flinkas är en så oerhört begåvad och känslig sångare och dansare, och varje minut med honom på scenen är en njutning. Honom borde vi få se mer av.
Kärleken, den nyss funna och den nyss förlorade, manifesteras i starka power-ballader. Det är ändå den goda sida som segrar - musketörerna, pudelrocken, de taktfasta handklappningarna, de långa håret i intensiv headbangning. Är det OK att skriva om en pjäs i så våldsamma anakronismer? Ja, det är det! Jag vill se De tre musketörerna om och om igen varje vecka resten av året. Och att döma av publiksiffrorna vill hela Stockholm detsamma. Tack för ännu en succé, Stadsteatern!
Länk till Stadsteaterns sida om De tre musketörerna
Den här låter ju bara urhäftig! Måste ses.
SvaraRaderaJag hade verkligen velat se den! Men men ibland känns Stockholm långt borta... Njuter av din rec istället!
SvaraRaderaDet känns nästan oschysst att rekommendera De tre musketörerna när varje föreställning är utsåld ända in i augusti. Men om man kollar Stadsteaterns websida någon gång om dagen (eller tio!) så kan man ha tur, som jag hade, och se en tom stol blinka till. Då gäller det att skynda sig och klicka och köpa den!
SvaraRaderaÅh, håper den kommer til Norge! Mannen bak det hele er jo norsk.. så kanskje?
SvaraRaderaVi kan vara oerhört tacksamma mot Norge, som lånat ut sin begåvade son Alexander Mørk-Eidem till oss! Han har regisserat så många bra pjäser på Stockholms Stadsteater. Tack, tack!
SvaraRaderaJag är inte en lika hängivem beundrare som du av den norske regissören.JaG tror jag har sett allt han satt upp i Stockholm och den enda som hänförde mig var "En mmidsommarnattsdröm". Jag var på premiären av "De tre musketörerna" och kände mig avundsjuk på alla de många 28-åringar i publiken som viftade och jublade.
SvaraRaderaNog var det hög stämning allt, ungefär som på en popkonsert på Globen.
Tråkigt var det absolut inte, utan "kul" (och Albin Flinkas är alltid suverän) - men var det "teater"?
Jag kände mig alleles tömd efter föreställningen.
Ingegerd V.(kan inte stava hennes efternamn) i DN var lika positiv som du - medan recensenterna i radions P1, en av kvällstidningarna (Expressen tror jag) och en del landsortstidningar var lika tveksamma som jag.
Jag gick kvällen efteråt på Stadsteaterns "Påsk" som gjorde mig mindre "underhållen", men mycket lyckligare.
Den verligt starka, stora, omtumlande upplevelsen av både pjäs, regikonst och framförande den fick jag dock litet senare på Elverket(Dramaten).
Sara Stridsbergs MEDEALAND,
regi: Ingela Olsson
och med Noomi Rapace som Medea -
katharsis.
Lena K E
Lena K E, tack för din åsikt. Jag satt längst bak i salongen och såg framför mig ett hav av applåderande teaterbesökare i alla åldrar från tio upp mot åttio. Jag kan inte svara för lyckokänslan hos alla dem, men jag hörde de två femtioåriga damerna framför mig tala lyriskt om Fares Fares' långa hår och hur det flög när han headbangade! För mig som är i övre trettioårsåldern liksom för uppåt tjugo år äldre människor är ju 80-talet ett inflytelserikt och inte så avlägset decennium.
SvaraRaderaÄr det teater? Ja, det är det! Det är en uppdatering av ett stycke som redan i original innehöll anakronismer, och var skrivet för att underhålla. Engagerande musiknummer och en massa humor och självdistans förminskar inte de goda skådespelarinsatserna, den intrikata historien om ungdom vs. erfarenhet och att försöka hitta fotfäste i en föränderlig värld, och framför allt de enskilda människoödena som ibland uttrycks bättre i en poptext än på något annat sätt.
Jag ger mig!
SvaraRadera(Det var framför allt kvinnosynen och tortyrscenen som jag och den recensent som jag såg föreställningen tllsammans med hängde upp oss på - men varför hänga upp sig?)
Det var ju fullt ös, urgott humör, högt tempo, massor av pop/rock-referenser och visst hade också jag KUL!
Lena K E
Du beskriver föreställningen så härligt, tack!
Så bra att höra att du hade kul på föreställningen! Det är klart att alla får tycka olika, men som sagt, inför den här energin kunde jag bara kapitulera och njuta i fulla drag!
SvaraRaderaTre timmars sanslöst glädjerus har jag beskrivit det som för alla som vill lyssna. Jag missionerar verkligen för denna underbara föreställning.
SvaraRaderaSåg den med mina vuxna döttrar i mars och har köpt fyra bra biljetter till både september och oktober…
Stadsteatern får gärna låta detta bli en långkörare för jag ser den gärna även 2010…!!
Grattis till att du får se om den i höst, Christer! Ja, den är vekligen värd att rekommendera till alla man känner!
SvaraRaderaåh vad kul! Ska se den på söndag :)
SvaraRaderaHäftigt Fantastiskt!Efter mycket krångel fick jag äntligen se den! ÄLSKAR det fast musiken inte är min(ÄR FÖR GAMMAL FÖR DET)sKA STÅ FÖRST I KÖN NÄR BILJETTERNA TILL 2011 SLÄPPS!Bor norr om Hudiksvall men avståndet är ingen issue...Detta kommer att bli större än MAMA MIA!
SvaraRaderaJag gratulerar till alla som har lyckats se den här härliga föreställningen! Det är strongt gjort av dem att planera in föreställningar ett år framåt. Hoppas att folk inte blir galna av att få vänta så länge!
SvaraRaderaHär är 'Twisted Sisters' video http://www.youtube.com/watch?v=4xmckWVPRaI angående den i bloggen ovan omnämda valda öppningscenen. Minns jag tyckte videon var riktigt rolig på den tiden.
SvaraRaderaTack för det, Henning. Ja, jag tyckte också att videon var kul, och det gör jag fortfarande.
SvaraRaderaFortsättningen av fortsättningen, eller sista delen av De tre musketörerna, Vicomte de Bragelonne
SvaraRaderafinns här i e-bokform.
http://www.elook.org/literature/dumas/the-vicomte-de-bragelonne/3657.html