Simultan av Ingeborg Bachmann

När jag läste Ingeborg Bachmanns tidiga berättelser, Das dreißigste Jahr med flera, slog det mig hur både hon som författare och hennes karaktärer såg och skapade en värld med språket. Även om Bachmanns språk i samlingen Simultan inte längre är så knapphändigt som det ofta var, så är ändå språk det som den första novellen, med samma namn, spinner vidare på. De två kosmopoliterna på semesterresa i Italien känner varandra knappt. Den namnlösa kvinnan som för ordet arbetar som simultantolk i internationella miljöer, och översätter tyst för sig själv orden de växlar till de språk hon kan, för att liksom hitta sanningen i orden eller undvika den. Jag känner mig riktigt europeisk när jag hänger med i konversationerna som glider över tyska, franska, engelska, italienska och ryska.

Därefter följer två noveller om kvinnor som irriterar mig litet. De håller båda en viss distans till Livet, de står vid sidan om och låter sig inte engageras. Jag klandrar dem inte egentligen, för det står dem fritt att leva hur de vill och det kan vara så skönt att inte riskera sig själv i världens intriger och spel. Men det är inte så intressant att läsa om dem.

Den känslan färgar av sig när jag börjar läsa nästa novell, Das Gebell. En nygift kvinna börjar besöka sin svärmor. Sonen är mycket formell mot sin mor, så hans fru håller sina besök närmast hemliga. Det känns som att så många gåtor hänger i luften, och ingen av dem vågar närma sig dem. Irritationen jag känner till en början över att ingen av dem talar klarspråk om sonen viker undan mot slutet av berättelsen. Saker som sägs i förbifarten antyder ett trauma så djupt att smärtan att röra vid det skulle skada mer än att fortsätta tiga. Sonen har varit i koncentrationsläger. Hans mor hade en hund, men sonen fick henne att lämna bort den.

Novellen slutar inte med lösningen på mysteriet. Tvärtom sjunker de båda kvinnornas liv in i glömska, förutom en detalj som dyker upp och låter minnet av dem båda blinka till flera år efter deras död. Den historien har ett sådant djup att jag nästan får svindel.

Den sista och längsta novellen, Drei Wege zum See, handlar om en kvinna i femtioårsåldern, Elisabeth Matrei, på semester hos sin far i lilla österrikiska Klagenfurt. Hon är framgångsrik fotograf och har levat och arbetat i hela världen. (Hon har också umgåtts med några av personerna i de tidigare novellerna.) Utan att vara missnöjd, känner hon ett ökande avstånd från världen och alla ytliga succéer. Yttre händelser understryker Elisabeth Matreis tilltagande avskärmning. Hon brukade alltid finna glädje i att promenera genom skogen till havet, men glädjen infinner sig inte, och några av stigarna är sönderskurna av grävskopor. De relationer hon har till andra människor är inte lika fasta som de relationer andra människor har, och även om hon verkar finna sig i det, så är det ändå en källa till ennui.

Hundra sidor tillsammans med Elisabeth Matrei och hennes växande distans till livet är en god avslutning och fördjupning på samlingen Simultan. Bachmann är mycket bra på att mana fram den ödsliga känslan i den moderna världen. Ingen av människorna vi möter har förlorat fotfästet, men ingen är heller trygg. Det är ganska sorgligt att läsa, men också skönt att någon har sett det och fäst det på papper.