Refug av Michel Houellebecq

Så fort Refug publicerats på franska (La possibilité d'une ile), längtade jag efter att få läsa den. En framtida värld av övermänniskor som genetiskt modifierat bort sina känsloutbrott - jag misstänkte att tanken funnits länge hos Houellebecq, och jag ville veta vad han hade att säga om situationen.

Genombrottsboken Elementarpartiklar innehåller hundratals sidor av pneumatiskt pippande, repetitivt sex som hos huvudpersonen Bruno inte verkar ge någon glädje utan bara vara en tvångshandling. Ingen kärlek, ingen lycka, bara attraktiva människor (och bara attraktiva människor) som gnider kroppsdelar mot varandra. Till slut står det mig upp i halsen, och kanske inte bara mig utan kanske även författaren själv.

På de sista sidorna av Elementarpartiklar får vi läsa en kommentar från en läsare ur framtiden. I den framtiden har människorna istället upplysts av den andra huvudpersonen, Brunos halvbror Michel, och lagt av sig sina köttsliga begär till förmån för ett lugnt, kontemplerande liv. Att Houellebecq inte bara kastade in det som en brasklapp, utan nu valde att utforska den vägen i Refug, tyckte jag var så schysst av honom. Och Refug uppfyller mina förväntningar med råge.

Boken varvar kapitel ur en välbärgad, blasérad samtid, berättad av en Daniel1, med kommentarer till berättelsen från en Daniel24. Man förstår snart att Daniel24 är Daniels efterföljare, en genmodifierad klon i en lång rad av "nymänniskor".

Daniel i nutid är en komiker som når stor framgång tack vare sina extremt cyniska ämnen, valda för att provocera maximalt. (En variant av Houellebecq själv.) Jag skrattar högt när jag läser de vanvördiga titlarna på hans standupp-shower! Eftersom han alltid ser till att blanda in några förment anti-rasistiska rader, kan kulturvänstern finna något sympatiskt hos honom och ursäkta alla tabubrytanden som genuin konst. Själv är Daniel likgiltig inför så gott som alla andra människor, men nöjd med den position och livsstil kändisskapet ger honom.

I framtiden har jordens befolkning minskat och civilisationen slagits ut av världskrig och en fördumning av de överlevande människorna. Nymänniskorna lever avskilt, liksom gamla tiders filosofer i elfenbenstorn. De träffar varandra enbart via sina datorer, och kan ibland se de förvildade människorna av den gamla arten dra förbi utanför det skyddande stängslet.

Redan i nutid kan man se hur en mer eller mindre medvetet konspirerande jetset-klass driver vanliga människor, eller snarare en icke-tänkande underklass, till att acceptera allt grövre tabu-krossande och hetsas till att inte bry sig om något annat än sitt eget utseende och sitt värde på marknaden för sexuella utbyten. Därtill börjar den västerländska civilisationen, liksom alla andra delar av världen, röra sig mot icke-reproduktion och befolkningsminskning. Houellebecq skickar kängor åt alla håll i sina snabba sammanfattningar av händelserna; hundägare, religionen, kultureliten. Det här kategoriska avfärdandena i några meningar kan jag skratta länge åt. De är alla mer eller mindre sanna, men artighet eller egna intressen gör att man aldrig säger något liknande rakt ut.

Här får vi faktiskt se författaren bryta några av sina egna tabun, och skildra en man som går dit en Houllebecq-man inte gått tidigare: Daniel har intellektuellt utbyte och gemenskap med en kvinna som är över trettiofem; Daniel blir kär, så sex är inte längre ett kravlöst pumpande för honom; Daniel åldras och måste inse att hans eget värde på köttmarknaden sjunkit. Men fortfarande finns det några blinda fläckar hos Houellebecq: Kvinnans roll och sexakten.

För det första möter vi aldrig någon kvinna som struntar i sin egen falnande dragningskraft, såsom en del män kan göra, och pippar vidare med unga vackra män som dras till henne för hennes pengar och makt. Kvinnor är alltid beroende av sitt utseende, främst av att vara attraktiva för männen. Och sex handlar alltid om att ge män vad de vill ha. Det är det andra problemet: akten är alltid enkel och njutningsfylld när kvinnan ställer upp utan invändningar, förutom om mannen har personliga problem som hindrar honom från att njuta som förr. Den kliniska enkelheten i varje akt får mig att undra om Houellebecq ens vet vad han skriver om.

Beskrivningarna av landskapet och skeendena är ibland fint speglade i varandra mellan de två parallella berättelserna. Men några saker får mig att haja till, några logiska och eologiska kullerbyttor lika stora som i Da Vinci-koden: den distanserade fridfullheten i framtiden är uppbyggd på tro. Inte en tro på Gud, utan en blind tro på människans framsteg (nutid) och på övermänskliga väsen (framtid). Sann eller ej är det icke desto mindre en form av tro, icke-vetande. Det gick inte att klara sig utan det och bli helt rationell och vetenskaplig, alltså. När de animaliska instinkterna förädlades bort, blev tron kvar. Jag opponerar mig inte alls, tvärtom, men det är litet lustigt när man också betänker att Houellebecq låter (över-)mänsklighetens frälsning komma till oss via en sekulär kyrka modellerad efter den intensivt enfaldiga Raël-sekten.

Jag förväntar mig inte att logiken och alla tidsaxlar och skeenden skall hålla till 100%, speciellt inte som den här boken ger mig så många svar på andra saker jag har funderat om Houellebecqs världsbild. Jag har aldrig trott att han rekommenderar den själlösa livsstil han beskriver, snarare att han håller upp den som i en förvrängd spegel för att få oss övriga att tänka till: "Är det bra det här? Skall vi fortsätta så?"

Det får mig förstås ändå inte att tro att Houellebecq är en trevlig, omtänksam person i det privata. Dessutom verkar han tro att utvecklingen mot själlösheten varken kan eller skall stoppas. Tidigare när jag har läst hans böcker har jag velat protestera mot det genom att försöka sprida så mycket som möjligt av kärlek, vänskap och kultur omkring mig. Efter Refug känner jag mig nästan lika distanserad och ointresserad av mänsklighetens öde som nymänniskorna tvåtusen år från nu. Det är den tankeställaren han har givit mig denna gången.

Fler böcker av Michel Houellebecq:
Kartan och landskapet
Underkastelse
Serotonin

Förinta