Onkel Vanja på Dramaten

Har vi inte alla en dröm om hur vårt liv skulle kunna bli? Eller om hur det borde ha varit, om inte omständigheterna lagt hinder ivägen? Och vi ser människor som verkar leva fantastiska liv, sådana liv vi gärna också skulle vilja ha.

Ser man efter närmare är de lyckade människornas liv ofta inte så fantastiska som de verkade på avstånd. Och ser man närmare på sig själv - hur nära är man det livet man hade önskat? Vad har man gjort för fel på vägen?

När professor Serebrjakov (Per Myrberg) kommer till gården hans dotter Sonja (Julia Dufvenius) och hennes morbror Vanja (Tomas Pontén) driver, är det många livslögner som blir genomlysta. Så många människor på gården börjar fundera på vad de egentligen vill eller ville göra med sina liv.

Unga Sonja är full av energi och goda planer för sitt liv. Så synd att hon bara är intelligent och självständig, inte vacker... för det är professorns andra fru Jelena (Elin Klinga) som sätter männens blod i vallning. En hemlig affär med en vacker kvinna skulle kunna vara en lindring i det enformiga lantlivet.

Att ha ansvarat för gården under 25 år har varit ett slitigt arbete för Vanja, otacksamt och inte väl avlönat. Det är ändå hans livsverk, men även det som hindrat honom från att flytta till staden och söka ett annat liv. När professorn säger att han vill sälja gården blandas allt samman och brister för Vanja - drömmar och oinfriade förväntningar, tacken för en uppfylld plikt, hans enda inkomstkälla i en ålder av 53 år.

Alla huvudrollerna och de flesta av tjänsteandarna har kläder i rika, skimrande sammetstyger. Men sällan har jag sett smårollerna så missbrukade som här: några av gårdens tjänare får rusa in och ut i rummen, och skratta och hångla obekymrat. Vad skall det betyda? Att det är bättre att slippa tänka och planera, och bara äta, dricka och sova (och pippa)? Mmm, kanske det, men det känns inte rätt att det skall vara så simpelt.

Litet mer nyans ser man dock i den ruinerade godsägaren Ilja Telegins (Rolf Skoglund) öde. När han berättar att hans fru lämnade honom dagen efter bröllopet, och att han slitit hela livet med att betala för barnen hon fått med en annan, är han ändå nöjd över att han har gjort sin plikt hela livet. Det är inte alls sorgligt. Det är en man som har valt den roll i livet som passade hans kynne, och han behöver inte ångra sig, för han har följt sin plan även om inte hans fru gjorde det.

Jag vill inte skriva en massa om hur Elin Klinga förstör varenda scen hon klampar sig igenom, så jag säger bara att när jag blundade och tänkte mig hennes repliker sagda med nyans och naturlighet, höll scenerna ihop mycket, mycket bättre. En stor behållning av pjäsen var Örjan Ramberg som doktor Astrov, Vanjas suparbroder, och begåvade Julia Dufvenius. Methinee Wongtrakoon som en svartklädd ängel med röda vingar är också ett vackert inslag. Uppsättningen är inte direkt dålig, men jag önskar ändå att den hade varit bättre. Jag ser ingen sammanhållande idé för pjäsen, och det saknar jag.

Länk till Dramatens sida om Onkel Vanja