torsdag 30 oktober 2008

Krig och fred på Stadsteatern

Krig är dåligt och fred är bra, eller hur? Eller? För bara något sekel sedan sågs militär träning och stridsvilja som något beundransvärt. Landsgränser var något som kunde förändras, och styrelseskick var inte fastlagda. Den gryende känslan för en mer rättvis samhällsordning var förstås en ännu starkare anledning att kämpa, även om oskyldiga offer krävdes på båda sidorna.

De som diskuterar och planerar kampen är män, unga män med stora framtidsplaner. Vad det är som kan hindra deras planer på att gå i uppfyllelse är - kvinnorna. Att gifta sig tynger ned en man och binder honom till familjen. Vilken plåga för de unga, starka männen! De unga kvinnorna, vad har de för funktion? Att vara glada, vackra, önskvärda att gifta sig med, och allra helst ha mycket pengar ifall deras fästman är utblottad.

Rollistan är lång, och nästan alla skådespelare har mer än en namngiven roll. I början undrar man som åskådare förstås om man skall kunna hålla isär dem alla. Men efter en timme har man fått en god uppfattning om de olika personerna och deras drömmar. Man får känslan av att av scenerna och dialogerna är ett destillat av längre händelseförlopp, och det är förstås oundgängligt när man skall hinna med en så omfångsrik bok som Tolstojs Krig och fred. De bitar som har valts ut till scenen är ändå tillräckliga för att skapa förståelse och föra handlingen framåt.

Några av de många personerna står fram extra tydligt. Maria Balkonskaja (Sanna Krepper), hårt behandlad av sin dominante far (Lars Lind), får både djupa skuldkänslor och ändå tröst och ett mål i livet av sin stränga tro på Gud. Hennes bror Andrej (Sven Ahlström) är en av de unga männen som känner sig kallade till kampen, och hur sprittande glad hans underbara fru Liza Balkonskaja (Rakel Wärmländer) är, är hon bara ett sänke för honom när kriget kallar.

Men teori och praktik är inte samma sak. När människorna verkligen får uppleva kriget, reagerar de på olika sätt. Några av de unga soldaterna finner sin plats i hierarkin, andra får sina drömmar rejält omkullskakade, och inser att livets värde ligger i att vara med sina närmaste.

Och efter att kriget är över, och alla vet hur fruktansvärt och meningslöst det är när människor försöker döda varandra? Då borde väl alla vara överens om att det aldrig mer skall få hända? Tja, vad är det man säger? Det enda vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien. All of this has happened before and all of this will happen again.

Länk till Stadsteaterns sida om Krig och fred

2 kommentarer:

  1. mmm... jeg må se filmen snart. Har den hjemme! Kan tenke meg det er bra å se den på teater også. Og lese den, ikke minst..

    SvaraRadera
  2. Ja, jag skulle också vilja se om filmen, och läsa boken. Gärna på ryska! Men det ligger nog några år in i framtiden...

    SvaraRadera