Leonard Cohen i Globen 2008

OBS! Recensionen av Leonard Cohens konsert i Globen 2010 finns här.

Nästan på slaget äntrar det eleganta bandet scenen. Mörk kostym, väst och hatt/basker/keps - det är så att jag vill ta upp min svarta basker och förena mig med dem. Så springer Mannen själv in på scenen, Leonard Cohen, med fem decenniers gudomlig musik bakom sig. Han tar av hatten för publiken och blottar sitt silverhår och ett genuint lyckligt leende.

I snabb följd spelar bandet Dance Me To The End Of Love, The Future, Ain't No Cure For Love, Bird On The Wire, Everybody Knows och In My Secret Life. Avsaknaden av mellansnack döljer inte spelglädjen och kärleken som flödar från Leonard Cohen till publiken och tillbaka. Bandet är väl samspelt, och låtarrangemangen är knappt förändrade, bara uppdaterade så att det inte låter så plastigt som på skivorna från 80-talet. Och ljudet i Globen är utmärkt; alla instrument går fram, och störst av allt låter Cohens djupa röst.

Leonard Cohens röst har alltid varit uttrycksfull, men har varierat från forcerad över gnällig till närmast recitation. Det är skönt att höra den i ett naturligt läge för sång av hans underbara melodier. Körens kvinnoröster kompletterar väl, utan att vara lika påträngande som på flera av skivorna. Och en hammondorgel är ju faktiskt aldrig fel!

Den vackra och spöklika Who By Fire, en av mina favoritsånger, följdes av Hey, That's No Way To Say Goodbye. Cohen börjar berätta att han promenerat runt i Stockholm och slagits av att alla är längre och snyggare än han (Det är inte sant, Mr. Cohen!), och han ber om ursäkt för att han kommer här med sina "songs of despair and prophecies of doom". Även om jag kan erkänna att flera av sångerna från 80-talet skrämde en tonårig Jenny B, är det ju en styrka att de behandlar såväl andliga prövningar och sensuell kärlek som tillståndet i samhället. Det är inte Cohen som är cynisk, det är världen, och de sorgsna samhällskommentarerna är aldrig utan hopp. Ett gott exempel som vi gavs var Anthem: There's a crack in everything / That's how the light gets in.

Efter en paus återkom Cohen med ännu fler pärlor: Tower of Song, Suzanne, The Gypsy's Wife, The Partisan. Sedan var det äntligen dags för den överjordiskt vackra Hallelujah. En långsam stegring gjorde att låten slutade i ett fantastiskt, tillbakahållet klimax. Democracy och I'm Your Man i en medryckande version följde som pricken över i:et. Likt ett bevis på att Cohens texter är god poesi och starka i sin egen kraft berättade han sin Thousand Kisses Deep för oss, ensam i ljuset av en strålkastare från andra sidan av Globen.

Efter Take This Waltz tackade Leonard Cohen för sig och dansade ut, men vilken tur att vi applåderade och ropade in honom, så att vi fick det sista halvdussinet guldkorn också! Jag hade inte velat vara utan So long, Marianne, och absolut inte utan den kusligt förebådande First We Take Manhattan. Tack och lov slutade det inte där. Famous Blue Raincoat var stillsam och vacker. Därefter ledde Leonard Cohen körsystrarna Webb och oss alla i aftonbön: If It Be Your Will. Men nej, det slutade inte där heller, utan orkestern spelade upp igen i Closing Time, dansant och livlig! Det skrattades hjärtligt när Cohen sedan sjöng I Tried To Leave You. Till sist samlade han bandet och reciterade Wither Thou Goest, och med stor ödmjukhet och kärlek tackade han publiken och gav oss Guds välsignelse. Sincerely, L. Cohen, I love you.