Hela sommaren har jag förberett mig inför den här intensiva Bartók-helgen: alla hans sex stråkkvartetter, fördelade på två konserter under samma helg. Jag skaffade dem på skiva och lyssnade på dem enskilt, alla i sträck, om och om igen. Jag kan inte säga att jag tog dem till mitt hjärta, så jag bävade en aning inför den första konserten. Men väl på plats var allt helt annorlunda.
Ja, allt lät så annorlunda att jag började undra hur noga jag egentligen lyssnat på styckena tidigare. Eller var det kanske akustiken i Konserthuset, i kombination med Belceakvartettens rika ljud, som utgjorde skillnaden? (Uppdrag till mig själv: skaffa ett lyssnarrum á la vackra Grünewaldsalen för att öka musikupplevelsen...)
Under lördagens konsert spelades den första, tredje och femte av Bartóks kvartetter. Första och femte kvartetten innehöll långa partier i pianissimo, som musikerna hanterade med stor kompetens och utsökt känsla. Efter att ha turnerat med Bartoks kvartetter under året är Belcea Quartet väl sammanspelta, och kombinerar virtuositet och inlevelse med subtil spelglädje.
Söndagens konsert bjöd på den andra, fjärde och sjätte av Bartóks kvartetter. Jag blev främst tagen av hur spännande och vacker den fjärde kvartetten var. De första satserna var starkt sordinerade och ändå fulla av energi. Den fjärde satsens pizzicato var tidvis så intensivt, att jag blev förvånad över att det bara var altviolinistens sträng som brustit mitt under tredje kvartetten dagen innan.
Det var härligt att få väga Béla Bartóks alla stråkkvartetter mot varandra under två så intensiva konserter. Istället för att bli övermätt på dem kom jag hem, plockade fram inspelningarna jag har och började lyssna på dem med nya öron. Och det är underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar