Indiekidsen hade tur: spöregnet upphörde innan Christian Kjellvander klev på stora scenen. Hans fina skogscountry lät helt rätt medan solen hann torka upp bänkarna och min regnkappa litet.
Seppo Kantonen & Tokka var väl samspelta och lät bra på den mindre Nya scenen. När sedan Marit Bergman gjorde entré på den stora scenen hade hon med sig en flygel och en stråkkvartett, Stockholm Strings. Nu tror jag att ljudbilden kan ha bidragit till att musiken till en början inte lät så spännande som den kunnat göra; stråkarrangemangen tillförde inte så mycket extra och hördes inte ens särskilt tydligt alla gånger. Men vissa av Bergmans finaste låtar var lysande undantag; Can I Keep Him?, I will always be your soldier, Out on the Piers och This is the year lät fantastiska i sin nya dräkt. Härlig konsert, och precis när sista tonen klingade ut började regnet hälla ned igen.
Jag kröp in i min regnkappa igen och gick över till Nya scenen, där Till Brönner och hans tysk-svenska band spelade smooth jazz så att jag inte surnade till helt. Och mot slutet kom faktiskt solen fram igen, tillsammans med en regnbåge. Det passade ju bra när The Soundtrack of our Lives gjorde sitt bästa för att återuppväcka 60-talet med långt hår, coola scenkläder och tung, psykedelisk rock. Där avslutade jag min kväll. Jag är ledsen att jag inte hann höra JazzKamikaze, men jag behövde gå hem och torka litet till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar