Stockholm Jazz 2008, första dagen

Äntligen jazzfestival, en av årets höjdpunkter för Jenny B! Jag brukar köpa biljett till alla dagarna och sitta där från tidigt till sent. I år började det dock oturligt: förutom de långa, ineffektiva köerna möttes man i entrén av upplysningen att The Yellowjackets featuring Mike Stern missat sitt plan och inte skulle kunna uppträda. Mina vänner och jag såg för oss några killar i gula jackor som sprang efter ett plan, med notställen i högsta hugg.

Först ut på Skeppsholmens stora scen blev därför Rigmor Gustafsson Quartet. Hon är en riktigt fin sångerska, och musiken de spelade var bra. Men jag skulle önska att Rigmor Gustafsson lät mer som en glad sånglärka igen! Det är de höga, klara tonerna och melodierna som hon gör så unikt vackra, och som jag längtar efter.

En ensam Davell Crawford vid pianot spelade och sjöng därefter med mycket känsla, och fyllde hela utrymmet vid Skeppsholmens Nya Scen med sin stora, sköna röst. Tillbaka på Stora Scenen lät Bobo Stenson briljant.

Abraham Burton - Eric McPherson Quartet var en riktig stjärnsmäll. Med ett stadigt, tungt komp i grunden byggde de verkligen sina låtar, med starka saxsolon som var långa och intensiva utan att bli tråkiga.

Tower of Power på scen var en fest, som vanligt! Sköna låtar, spelglädje, publikkontakt, smattrande komp, hammondorgel, glad sångare, tuffa blåsare - what's not to love?! Synd bara att ljudet var dåligt inställt i början. Jag hoppas i alla fall att de go'a gubbarna fortsätter att spela i minst 40 år till!

När begåvade Ludwig Berghe Trio och Nina Ramsby först började spela, lät det som att de drog åt olika håll (jazz resp. folkvisa). Men snart hade de sytt ihop sig till en riktigt fin upplevelse. Just så tycker jag om att höra modern jazz, med egensinnig sång som ändå är en del av ensemblen.

Jag måste erkänna att jag inte stannade länge för att lyssna på Mary J Blige. Smärtan och intensiteten i hennes röst, som så många älskar, de går mig helt förbi. Jag hoppas att alla som stannade var nöjda med konserten.

Till en början var jag skeptisk till att det nu finns två (ibland tre) scener på Skeppsholmsområdet. Jag var rädd att det skulle bli många, långa överlappningar och svårt att ta sig mellan scenerna på det redan trånga utrymmet mot ingången. Hittills tycker jag att det har gått bra. Men vad som verkligen irriterar är förstås fredag-lördag, när en del intressanta artister spelar i Hågelbyparken. Hallå, liksom. Jag vill inte behöva välja bort att höra en massa band, okända eller efterlängtade, för att ta mig en bra bit utanför city och tillbaka igen. Snälla Stockholm Jazz, om ni skall fortsätta att skicka ut artister till Hågelbyparken, kan ni väl se till att de får spela på Skeppsholmen *också*?