Jag vill ha ett nytt operahus i Stockholm

Jag kan vara reaktionär i vissa frågor. Min första reaktion när man lade fram förslag om att bygga ett nytt operahus i Stockholm var Nej! Bevara det gamla! Mina skäl var många: Kungliga Operan ligger nu mitt i city, lätt att nå och hitta. Det ingår i upplevelsen och sätter stämningen direkt att kliva in i det pampiga huset med sina överlastade dekorationer i patinerat guld, trampa uppför marmortrapporna och sätta sig i de obekväma sammetsklädda små stolarna. Den känslan får inte byggas bort och glömmas!

Under vårens operabesök har jag börjat tänka om. Snålhet eller kanske sunt förnuft har hindrat mig från att köpa biljetter på platserna med bäst utsikt. Istället har jag tittat på salongsplanen och försökt pricka in billigare platser på balkongerna med bäst valuta för pengarna. Det är i det närmaste omöjligt!

Från de flesta platser på balkongernas sidor är stora delar av scenen skymd. Till och med om man sitter på främsta raden kan ännu större delar av scenen skymmas av medbesökarnas huvud och armbågar. För att inte tala om de bakre raderna! Om handlingen på scenen rör sig mot den dolda sidan av scenen, vajar en skog av kroppar och huvuden framåt för att få en skymt av sångarna, och det blir ännu mer omöjligt att glimta skeendet för oss stackare längre bak. Så inte nog med att man förbannar operans utformning; dessutom blir dina medbesökare irritationsmoment under hela föreställningen. Killen på raden framför blir en svart skugga som döljer sopranen. Jag kommer på mig själv med att önska att alla framför mig skall gå hem i pausen (ja, tidvis ännu mer makabra fantasier), istället för att glädja mig över att så många kommit till operan.

Så skall det inte vara! Jag vill gå ut från en operaföreställning med en sång i hjärtat och kärlek till mina medmänniskor! Jag vill ha ett nytt, demokratiskt operahus där folk sitter bekvämt, och ser och hör bra, på alla platser.

En annan sak jag önskar mig av ett nytt operahus är att det har en stor scen, för publikdragare som Carmen och Tosca, och en mindre scen där man kan sätta upp mer udda föreställningar utan att det blir ett stort risktagande. Detta är något man har tänkt på i två av de nya konserthus som jag är både glad över och litet avundsjuk på: Uppsala Konserthus och Oslos nya operahus.

Medan jag ändå håller på och klagar och önskar mig saker av operan, vill jag be om en sak till: mer flexibla speltider för kvällsföreställningarna. Varför börja så sent som 19.30? Många av operorna är långa; tre eller fyra timmar långa till och med. Och det skall de få vara. Men när klockan närmar sig halv elva blir det lätt att man tänker "Jaja, sluta älta det där. Sjung litet snabbare. Jag vill gå hem." Frestelsen är stor att rusa ut genom dörrarna så fort ridån har fallit, utan att stanna kvar och tacka sångarna med applåder och jubel. Det är ingen värdig avslutning på en annars fin kväll!

Till saken hör att det är ett så positivt projekt att bygga en offentlig byggnad med stora ambitioner. Ett nytt operahus,med spännande arkitektur, helst på en central plats, ger arbetstillfällen och skapar förväntningar under byggandet. Det gamla vackra operahuset måste fortsätta användas, men tänk så många möjligheter som skapas med ett nytt, kompletterande hus. Det längtar jag efter!