Utställningen Eklips på Moderna Muséet innehåller så många aspekter som borde intressera mig. Så varför är jag så oberörd? Jag brukar ha lätt för att dras in i andra föreställningsvärldar. Jag drar mig inte för det som är motbjudande, och när ett konstverk är extremt i någon riktning, hittar jag ofta en mening i det och en kommentar till samtiden.
Verken som visas på Moderna Muséet säger mig nästan inget alls. Trots att de är så olika sinsemellan, och trots att man kan ta del av intervjuer med flera av konstnärerna som förklarar hur de resonerat, känns de märkligt innehållslösa och griper inte tag i mig. Dana Schutz, Ellen Gallagher och Michaël Borremans målar människoliv i parallella, udda världar. De intresserar mig inte. Nathalie Djurbergs animerade filmer visar som vanligt absurda och perversa skeenden, och i Paul McCarthys bildserie fläskar han på med äckel för äcklets egen skull. Ååå, så provocerad jag blir. Eller inte. Bara trött.
Länk till Moderna Muséets sida om Eklips
Jag blev vare sig överväldigad eller besviken av utställningen. Vissa av Dana Schutz målningar var sådana jag stod kvar framför länge, och Michaël Borreman uppskattade jag mycket - men så var han ju inte alls ute efter att provocera. Nathalie Djurberg var det sämsta inslaget tycker jag och även McCarthy hade jag kunnat vara utan. Gallagher berörde mig inte alls.
SvaraRaderaBra att du uppskattade en del av utställningen i alla fall! Jag kände mig som sagt ganska likgiltig; varken provocerad eller hänförd.
SvaraRadera