Vildanden på Stadsteatern

Det här är det bästa jag har sett på scen på flera år. Varje ord och varje gest är ett mästerverk. Varje scen är återhållet men känslosamt spelat, och det stillsamma tonläget gör att publiken sitter trollbunden från första sekund.

Hjalmar Ekdahl (Johan Rabaeus) är en kärleksfull slarver, som lever ett enkelt men lyckligt liv med sin far (Ingvar Hirdwall), sin kloka fru Gina (Marie Richardson) och sin älskade dotter Hedvig (Josefin Ljungman). Kanske har han byggt hela sitt familjeliv på en lögn, men det har han inte en aning om när pjäsen börjar. Stadens patriark, Direktör Werle (Sten Ljunggren), visar omsorg om Ekdahls familj, och de reder sig under sina knappa omständigheter.

Direktör Werles son, Gregers Werle (Peter Andersson) som nyss flyttat tillbaka till hemstaden, ser saken annorlunda. Ett helt livs agg mot fadern parat med en överdriven längtan efter den Absoluta Sanningen får Gregers Werle att önska lyfta Hjalmar Ekdahl ur hans livslögn, om nödvändigt mot Ekdahls vilja. Så får vi se hur någon helt utan illvilja utan med enbart goda intentioner kan skaka om en hel familj och ta ifrån dem den lycka de trodde att de hade.

Gregers Werles motpol i pjäsen, doktor Relling (Niklas Falk), vill svara att en människas livslögn är vad som håller henne vid liv och hopp. Utan att gå så långt, kan man däremot notera att de som insisterar på att andra människor lever fel och måste ändra sig, oftast är de som själva är mest besvikna och inlåsta i sina egna liv. Man kan också låta sig varnas för ideologier som inte drar sig för att kräva människooffer i sin kamp, eller inte ens stannar upp för att försöka se ett annat perspektiv.

Den tänkvärda pjäsen får liv på ett fantastiskt finkänsligt sätt tack vare varenda person i ensemblen. Missa för allt i världen inte den här underbara uppsättningen på Stockholms Stadsteater!

Länk till Stadsteaterns sida om Vildanden

Jungfruleken på Dramaten

Madames entré är som klippt ur en 40-talskomedi. Hon sveper in i sin luftiga patriciervåning, beklagar sig över att det står så många blombuketter i lägenheten, och pladdrar om hur svåra kval hon måste utstå. Hur skall hon orka med sitt bekymmerslösa liv, rosorna och alla vackra klänningar, när hennes älskade Monsieur sitter i fängelse? Hennes husor, systrarna Solange och Claire, haltar runt henne som halvstumma bollplank och välgörenhetsobjekt.

Men när Madame inte är i sin våning, och jungfrurna är ensamma? Då är de inte bifigurer längre, och inte heller så hjälpsamma och inställsamma mot sin matmor. Pjäsen börjar med ett mer eller mindre inövat rollspel där Solange spelar Claire och Claire spelar Madame; en självupptagen diva till Madame som hunsar en karikatyr av Claire, tills jungfrun får nog, reser sig och tar sin hämnd på Madame.

Flickornas långvariga underläge har satt sig i deras ryckiga, hukande rörelser. De beter sig som råttor i en för liten bur; på gränsen till vansinne och redo att hacka på varandra. Men de försöker också vända sitt hat mot sina föregivna fångvaktare, Madame och Monsieur. Fantasin om att döda Madame är på väg att förverkligas, men det steget innebär både samvetskval och praktiska problem.

Det är fascinerande att se Angela Kovács och Sofia Helin vackla mellan frustration och galenskap. Irene Lindh som Madame är inte helt osympatisk utan skönt komisk, som mittpunkten kring vilken flickorna cirklar. Den energiska regin där flickorna springer fram och tillbaka mellan de skymtade rummen känns som ett bra sätt att framställa pjäsen på scen.

Länk till Dramatens sida om Jungfruleken

Vacker kammarmusik utanför kammaren

Eftersom Grünewaldsalen i Konserthuset stängts för renovering, fick säsongens två sista kammarmusikkonserter hitta andra lokaler. Det gav till största delean goda resultat.

Nya Stenhammarkvartetten uppträdde i Konserthusets stora sal på lördagen. Den trogna stråkkvartettspubliken fick alla plats på parkett, närmast scenen, så det blev ändå en intim tillställning. I den inledande stråkkvartetten av Haydn i G-dur, op 76:1 (1797) var speciellt andra och fjärde satsen varierade och vackra. Därefter följde Visioni ed estasi (2004), Stråkkvartett nr 3 av Mats Larsson Gothe, specialskriven för Nya Stenhammarkvartetten. Den var vad jag gillar med nyskriven musik: den skapade spänningar, drev dem till sina högsta höjder och förlöste dem vackert.

Brahms' Stråkkvartett nr 2 i a-moll op 51:2 (1873) måste vara tacksam att få spela; melodisk, nyanserad och känslofylld, och den lät vackert här. Nya Stenhammarkvartetten blommade dock ut maximalt i sitt extranummer, ett Intermezzo av mannen som gruppen tagit sitt namn av. I mina öron var det dagens bästa stycke.

På söndageftermiddagen intog Kungliga Filharmonikernas hittillsvarande chefdirigent Alan Gilbert med familj (syster Jennifer Gilbert, äkta maka Kajsa William-Olsson) och vänner Slottskyrkan. Den kungliga glansen i det överdådiga kyrkorummet ökades ytterligare då kungaparet, kronprinsessan och prinsessan Lilian gjorde entré.

En fördel i konsertserien Filharmoniker i närbild är den variation i sättning som den tillåter. Det första stycket, Rhapsodie för två violiner, två violor och kontrabas (1935) av schweizaren Frank Martin lät ovanligt men mycket intressant. Därpå följde en fantastisk vacker Fantasikvartett i f-moll för oboe, violin, viola och violoncell (1932) av Benjamin Britten. Oboens intrikata melodi kom verkligen till sin rätt i den rika klangen som kyrksalen gav upphov till.

Däremot tror jag att Antonin Dvoraks Stråksextett A-dur op 48 (1878) förlorade en del tillsammans med detaljrikedomen och skärpan i klangen. Den var ändå en njutning att få höra, och hela konserten var en fin upplevelse.

Obesvarade frågor i Konserthuset

Det är över tio år sedan jag först hörde Charles Ives' verk The Unanswered Question (c:a 1908). Uppsala Kammarsolister satt bortvända längst bak på scenen i Uppsala Universitetsaula, en ensam trumpet ställde sin fråga från en balkong, och en träblåssektion i scenens fond svarade, häftigare och ilsknare för varje gång. Minnet av det stycket fick mig att skynda även till det här uppförandet, men kanske hade mina förväntningar förvrängt upplevelsen. Även om Kungliga Filharmonikernas framförande var verkligt vackert, lät speciellt träblåsarnas svar mer polerat än jag önskat. Jag kände inte lika starka sympatier för den ensamme trumpeten den här gången, men är ändå glad över vad jag fick höra.

Därefter anslöt Anne Sofie von Otter för att sjunga några sånger ur Gustav Mahlers Des Knaben Wunderhorn (1887-1898). Det var mycket sympatiskt att man hade tryckt upp nästan alla sångtexter med översättning och delade ut till publiken. (Inte för att sjunga med!) Faktiskt tyckte jag att de gladare sångerna, trallande melodier på dialekt, inte gjorde sig så bra med orkestreringen och von Otters skolade röst. Men de lugna och sorgsna sångerna var desto skönare, speciellt de två avslutande. Till Wo die schönen Trompeten blasen fanns ingen text i bladet, så jag fick hänga vid von Otters läppar för att uppfatta den tragiska handlingen. I den svagaste nyans fanns stort djup och innerlig känsla. Jag och säkert hela publiken satt som förtrollad.

Efter pausen bjöds vi på Allan Petterssons sjunde symfoni, ett verkligt kraftprov. Stillsamma, harmoniska partier avlöstes av partier med så stor ljudstyrka, och i vissa fall plågsamt höga toner, att det nästan var smärtsamt att lyssna. Det var en stor och givande upplevelse, som uppskattades och applåderades länge av oss jublande åhörare.

Vanna Bowles på Angelika Knäpper Gallery

Tänk dig en tid när man inte hade en TV i varje rum, inga DVD-spelare och inga hundratals TV-kanaler att se på, utan bara biografer som visade en ny film kanske varje vecka. Eller tänk dig en ännu tidigare tidsperiod, utan radio eller rörliga bilder, där fantasin fick stimuleras av romaner fyllda med romantik, drama och skräck. I Vanna Bowles utställning Prudent, Vain and Devoted på Angelika Knäpper Gallery är det som att de här två tidsepokerna har blandats i verken, fått liv och nu försöker ta sig ut och nå oss.

Skulpturerna är härligt bräckliga: tunna, påmålade pappskivor bygger upp tredimensionella verk, och små motorer får dem att röra sig då och då. De sirliga verken är ofta utförda med blyerts, vilket får dem att verka tillfälliga och föränderliga. Men de återkommande reliefinslagen i tavlorna ger dem liv - eller snarare ett försök till liv, för vi ser ändå att de inte är riktigt tredimensionella. Just därför känns verken litet kusliga och spännande.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

The Grass Is Singing av Doris Lessing

På rekommendation från Horace, började jag med Doris Lessings debutroman för att lära känna hennes verk. Alltså är det här den enda bok av Lessing jag har läst, men jag är så begeistrad av den att jag bara kan hoppas att resten av hennes verk är hälften så bra.

Berättelsen om hur Mary och Dick Turner nästan av en slump gifter sig och börjar leva tillsammans är så väl framförd att det känns som att jag också har levat med de två olyckliga människorna. Utan att komplicera språket kan Lessing teckna de detaljer som skapar personligheterna; deras historia, förhoppningar och sorger. Lika levande är den svårskötta lilla farmen de bor på, och det plågsamt heta livet under Afrikas sol.

Från det att Mary flyttar in i det halvfärdiga huset, får vi följa hur hettan och lantlivet gradvis driver henne till vansinne. Det är så många saker att sköta om, så mycket som kan gå fel, och två människor som inte kan prata med varandra kan vara så fruktansvärt ensamma. Det låter som en allvarlig historia, och det är det. Men den berör mig på djupet, och jag skulle inte velat vara utan upplevelsen av de här människoödena.

För att vara en debutbok, skriven av en 30-åring, är The Grass Is Singing ett storverk. Inte bara de psykologiska insikterna, utan även hur de driver berättelsen utan att bli övertydliga eller tjatiga, är imponerande. Jag ser fram emot att läsa många fler böcker av Doris Lessing.

Fler böcker av Doris Lessing:
Martha Quest
A Proper Marriage
A Ripple from the Storm
Landlocked
The Four-Gated City
 
The Memoirs of a Survivor

Några ord från en mästare

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.
Winter kept us warm, covering
Earth in forgetful snow, feeding
A little life with dried tubers.
Summer surprised us, coming over the Starnbergersee
With a shower of rain; we stopped in the colonnade
And went on in sunlight, into the Hofgarten,
And drank coffee, and talked for an hour.
Bin gar keine Russin, stamm' aus Litauen, echt deutsch.
And when we were children, staying at the arch-duke's,
My cousin's, he took me out on a sled,
And I was frightened. He said, Marie,
Marie, hold on tight. And down we went.
In the mountains, there you feel free.
I read, much of the night, and go south in winter.

What are the roots that clutch,
what branches grow
Out of this stony rubbish? Son of man,
You cannot say, or guess, for you know only
A heap of broken images, where the sun beats,
And the dead tree gives no shelter, the cricket no relief,
And the dry stone no sound of water. Only
There is shadow under this red rock
(Come in under the shadow of this red rock),
And I will show you something different from either
Your shadow at morning striding behind you
Or your shadow at evening rising to meet you;
I will show you fear in a handful of dust.
Frisch weht der Wind
Der heimat zu
Mein Irisch kind,
Wo weilest du?
'You gave me hyacinths first a year ago;
'They called me the hyacinth girl.'
- Yet when we came back, late, from the hyacinth garden,
Your arms full, and your hair wet, I could not
Speak, and my eyes failed, I was neither
Living nor dead, and I knew nothing,
Looking into the heart of light, the silence.
Oed' und leer das Meer.

-- ur The Waste Land (1922) av T.S. Eliot

Första gången jag läste den här dikten kändes det redan som att jag kunde den utantill. Rytmen och ordflödet gjorde det lätt för mig att lära mig den. Skönt att alltid ha med sig stor litteratur på simturer och långa promenader.