Hoppas jag hinner hem på Teater Brunnsgatan Fyra

Fastän hon är en mästare med ord, är Kristina Lugns pjäser också väldigt fysiska. Pjäsen börjar med en spänd kurragömmalek bakom lakanen i den översvämmade tvättstugan. Tanterna och farbröderna i publiken fnissar, flämtar och kommenterar medan Anna (Tintin Anderzon) försöker undvika sin granne Annika (Monica Nielsen).

Anna är en karriärkvinna, lyckad enligt nutidens standard för medelklassliv, men bunden av planer och plikter. Annika har varken familj, stuga på Gotland eller ens ett jobb att briljera på, men fastän hon inte varit "någonstans" i sommar har hon lånat Goldbergvariationerna på biblioteket och läst om sina favoritböcker. Hon har röda byxor och en anorak översållad med friska körsbär, medan Anna har en stilig svart dräkt i ömtåliga material, där det enda inslaget av färg är de små prickarna på scarfen. Nu får vi tack och lov se in i Annas själ också. Hon har tillbringat två semestermånader i sommarhuset på Gotland med att förbereda sig för ett andra barn, men ändå inte blivit utvilad, och längtar efter att få falla och bli emottagen. Hur mycket Årets Affärskvinna hon än är, kan hon inse att "min största svaghet är att jag är så stark".

Absurda ordvändningar som formulerar svåra sanningar med en lätt ton har alltid varit Kristina Lugns specialitet. Jag är ändå glad att allvaret djupnar när pjäsen närmar sig den sorgliga finalen: Anna och de övriga i bostadsrättsföreningen har stegvis höjt Annikas hyra tills hon inte kan betala, och nu blir hon vräkt. Anna erbjuder henne en egen hemsida... men Annika måste gå sin väg, ensam. Det fanns inte plats för henne bland grannarna.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra