En man och en kvinna i en grusöken. Kvinnan, nedgrävd till midjan i en sandhög, kommunicerar ivrigt med sin make, som svarar med grymtningar om han svarar alls. Vad är det vi ser? En metafor för kvinnans finansiella fångenskap i äktenskapet: mannen är fri att gå, men kvinnan sjunker djupare för varje år, och har ingen chans att kliva upp och gå iväg. Eller är det en metafor för åldrandet, som förlamar våra kroppar mer och mer allt eftersom tiden går? Det är lockande att försöka hitta en förklaring i någon av de här banorna, men Beckett gör det svårare för oss. Solen är verkligen en brännande sol man måste skydda sig emot. Ett annat par, Shower eller Cooker (Schauer/Gucker på tyska?) har gått förbi, kommenterat kvinnans belägenhet och fnyst åt den. Åskådaren kan svårligen överföra pjäsen på mer vardagliga förhållanden, så vi får ta varje scen precis som den är.
Winnie, makalöst spelad av Yvonne Lombard, vaknar och somnar enligt sin ringande väckarklocka. Hon gör allt hon kan för att hålla rutinerna vid liv, för att få tiden att gå, och för att inte förlora hoppet. Gång på gång understryker hon sin glädje över de minsta detaljer i sin närhet. En ofta upprepad fras är 'Det är det jag tycker är så underbart!' med en glädje som ofta är tillkämpad och ibland brister. Hon bönfaller sin make om att lyssna på henne och svara henne, och när han ger henne det minsta svar utbrister hon i glädjeropet 'Detta är en lycklig dag! När den här dagen är slut kommer jag att kunna tänka tillbaka på den som en lycklig dag!' Endast flyktigt nämner Winnie saker som smärtar; det faktum att hon inte längre kan använda sina ben, eller sin egen smärta jämfört med sin makes (Willie, spelad av Åke Lundqvist).
I den sista akten är Winnie täckt med grus upp till hakan. Det är svårare att hålla humöret uppe, även om hon försökte förutspå den här situationen medan hon fortfarande hade sina armar och bröst fria. Hon ser sin väska, men kan inte plocka i och ur sina ägodelar längre. Hon rynkar ansiktet och räcker ut tungan för att inventera vad som finns kvar av hennes själv. Barmhärtigt nog verkar dagarna gå fortare nu. Willie har varit borta länge, men när han kommer fram är han uppklädd i frack, och kryper vacklande ut ur hålan där han bor. När han närmar sig Winnie blir hon först överlycklig, men också orolig. Slutet är mångtydigt.
Den liknelse jag ändå kan se är människans längtan till Gud, i Winnies längtan efter ett tecken från Willie. Han är fortfarande rörlig, och skulle kunna svara henne oftare, krypa fram och visa sig, kanske till och med gräva upp henne ur gruset. Men han är skröplig och lätt förvirrad, och inte mycket att hoppas på. Skulle hon kunna gräva upp sig själv? Något att fundera på länge efteråt.
Jag såg samma pjäs med Margaretha Krook för några år sedan, det var också mycket bra. Det är någonting med Beckett som gör att jag litar på honom. En kvinna som sitter fast i en jordhög kunde bli fånig, men det håller. Jag tror man ska ta honom ganska bokstavligt, det han skriver står emot alla littvetarförsök att förklara att x egentligen symboliserar y.
SvaraRaderaOm du har lust att skicka ett mail till h5@bredband.net ska jag berätta om en av de mest säregna föreställningar jag sett. Det var också Beckett, spelad på ett annorlunda sätt.
Margaretha Krook, det måste ha varit fantastiskt. Jag såg pjäsen på TV härom året. Den är fascinerande även om man inte kan hitta någon identifikation, och det är bra.
SvaraRadera