Man skulle nästan kunna fråga sig om jag alls talar svenska, eftersom alla böcker jag har skrivit om är på utrikiska. Joo då, jag både talar och läser svenska. Och vilken svenska sedan! En så underbar som den Monika Fagerholm drömmer fram liknar inget annat. De ord och uttryck hon använder verkar skapade i ögonblicket, men säger ändå oceaner om både utseende och betydelse hos det hon namnger.
När jag läste Fagerholms bok Diva för några år sedan, blev jag nästan andfådd av verkligheten i det hon skrev. En inte helt vanlig tonårsflickas liv, skildrat i ord som både sätter fingret på irriterande småstadsfasoner och pekar på att det finns något större och viktigare än det omedelbara. Samma underbara språk och svindlande kronologi är det som bygger upp berättelsen i Den amerikanska flickan. Här finns döden dock ännu mer närvarande, och vi får också en ny, viktig pusselbit ur flickors barndom: vänskapen med den bästa väninnan.
Sandra Wärn bor i ett hus i den dyigare delen av skogen, och Doris Flinkenberg bor i kusinhuset. Av delar ur Sandras glamourösa barndom i jetsetlivet, och de mytiska dödsfallen som skett i Trakten några år tidigare, leker de fram berättelser som för dem närmare varandra men kanske inte närmare sanningen.
Doris Flinkenberg, som blivit så svårt misshandlad och förbisedd som barn, är den som tar hårdast åt sig av lekarna. Hon verkade så stark; dödsföraktande lekfull bland sina tjuriga äldre fostersyskon. Men slutsatserna hon till sist drar om världen, människors öde och chanserna till lycka får henne att välja att ta sitt eget liv.
Det är fint att vi får se mer än bara Doris och Sandras bästa-vänskap. De andra människorna i Trakten har också bästa vänner, eller dåliga vänner, som är ett stöd eller en besvikelse för dem. Genom att vi får läsa om några andra människoöden på slutet av boken, blir Sandras och Doris historia mer sann, och riskerar inte att verka som en överdriven fantasi.
Den amerikanska flickan är första boken av två (den andra inte skriven än) som handlar om "Slutet på glitterscenen". Bara jag läser ordet känns allvaret i magen på mig, en blandning av skrämsel och förväntan. På glitterscenen visar man fram den människa man vill vara, eller kanske hellre den man egentligen är, bara det att ingen annan kan se ens rätta jag. En människa med en roll i världen, ett öde, och något bättre än det jag har nu. Larger than life, i vissa fall.
Jag läste Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten med höga förväntningar, efter alla goda ord den fått. Tyvärr blev jag mycket besviken på såväl språket som handlingen - så ledsen att jag för ett tag tappade lusten att läsa alls. DET är ett hemskt öde! Tack och lov kom jag över den sjukan efter ett tag. Och tack och lov vågade jag mig på Diva, några år senare. Den storm av uttryck och tidsförskjutningar som Monika Fagerholm använde sig av där har även skapat Den amerikanska flickan. Jag hoppas att det betyder att hon har funnit sitt språk, och kommer att fortsätta så (och utvecklas, om hon vill!).
Fler böcker av Monika Fagerholm
Glitterscenen
Lola uppochner
Det er jammen godt å høre! Jeg hadde samme opplevelse med "vidunderlige kvinner ved vann" som du hadde. Det vil si, jeg ga opp etter seksti sider, da jeg ikke hadde et fnugg av motivasjon for å komme meg videre i boka. Men denne høres mer interessant ut! Takk for tips!
SvaraRadera