lördag 20 januari 2024

Bogoluchie på Folkoperan

I en värld präglad av pågående krig kan kaoset följa en i sinnet även i ett rofyllt kloster. Symeon den nye teologen levde i Konstantinopel för tusen år sedan och skulle med dagens standard kunna hållas fram som en rebell, då han talade om att bokbildning inte behövdes för att finna Gud, eller en enkel New Age-skapare då han talade om att finna Guds ljus inom sig själv och allt det skapade. Men så enkelt är det inte i Djuro Zivkovics verk Bogoluchie, vars musik väver mytisk kring Symeon den nye teologens ord.


Scenen är bara delvis belyst och där står strukturer av nutida byggnadsställningar. Orkestern BIT20 samlas ordlöst i en ring innan de intar sina platser och börjar musiken. Sångerskan kryper in över scenen klädd i svart och täckt av en slöja. Programbladet och textningen på scen återger hennes sång om lidandet i livet, om hur hon inte vågar lyfta blicken mot Guds ljus av rädsla att förbrännas, utan istället håller sig till de döda i graven som en levande död. Sången är krävande men Carina Vinkes röst är underbart innerlig, en ledsagare och medvandrare genom det svåra.
 
Men där i gravens mörker ser vår berättare Herrens ljus och genomlyses själv av det gudomliga ljuset och kärleken. Hon har lyft av sig slöjan och ger sig ut i snurrande danssteg. Det är här som det är viktigt och vackert att Djuro Zivkovics musik inte slår över i banal skönhet, utan behåller sin allvarliga underton. Vidare i tredje delen får vi för första gången se vår försångerska le, och nu vecklas långa gyllene tygtampar ut över scenen, som för att synliggöra att Guds ljus finns i allt. Även i den sårade vandraren, Jacob Kellerman på gitarr, som har fått omsorg och en stödjande omfamning av sångerskan så att vi ser att vi inte skall behålla den gudomliga lyckan som en egen vinst utan dela den med våra medmänniskor.

Foto: Nadja Sjöström

Greek Byzantine Choir kommer in på scenen, sju män med djupa röster som sjunger i en tusenårig tradition. Guds ljus är inlemmat i kyrkan och i traditionerna. Men när de sjungit färdigt och lämnar scenen hör vi dissonanser från orkestern. Det är svårt att hålla Guds kärlek och ljus vid liv i den här världen. Dock följer efter hand orkestermedlemmarna vår sångerska och vandrare ut från scenen, med en skål i handen som ger klang men som kanske också bär på livets vatten till en törstande värld.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar