måndag 6 mars 2023

Mefisto på Dramaten

Teatern vill gärna fånga strömningarna i samtiden, kanske också påverka dem när manusförfattare, teaterdirektörer och skådespelare ser att samhället driver åt fel håll. 
I Klaus Manns berättelse Mefisto som tar sin början år 1926 är det just vad en teatergrupp vi får följa vill med sin kabaré. Men redan inom gruppen går åsikterna isär om vad det är som behövs för att få Tyskland på fötter, det Tyskland som förnedrades efter (första) världskriget och där inflationen lett till att en skottkärra med sedlar inte räcker till mer än en strömming. De flesta i truppen lutar åt vänster - champagnekommunister som de kallas av gruppmedlemmen Hans Miklas (Melinda Kinnamann), som öppet luftar sin motvilja mot ensemblens judiska medarbetare och dras till nationalsocialisterna.


Ariane Mnouchkines bearbetning av Klaus Manns bok, eller kanske Natalie Ringlers uppsättning på Dramaten, flyttar in familjen Mann i handlingen och sveper undan alla tvivel om att Mefisto var en nyckelroman. Den framgångsrike pjäsförfattaren Sebastian (Hamadi Khemiri) kommer till vännerna i kabarégruppen och vi ser mycket av pjäsen genom hans ögon; det är med hans syster Erika (Melinda Kinnamann igen) som Hendrik Höfgen (Danilo Bejarano) gifter sig för att få legitimitet, och gruppen samlas hos syskonens kända författarfar som kallas Trollkarlen och för en ovanligt kulturell och intellektuell diskussion med honom och andra representanter för de mer reaktionära krafterna i samhället.


Uppsättningen av Mefisto är splittrad på ett skönt sätt; dialoger och scener flyter in i varandra, personer som inte har huvudfokus syns vid sidan av dansande eller hånglande med varandra. Det ger en känsla för energin och idéflödet från den tiden, men det gjorde flera ur publiken märkbart rastlösa.

Det är dock litet synd att denna långa upptakt lämnar så liten plats åt hur Hendrik Höfgen först bit för bit säljer ut sin själ till nazisterna för att behålla sin plats i rampljuset, för att sedan inse att han nu bara kan skämmas för sig själv. Mer intressant är banan för Hans Miklas. Därtill är Hamadi Khemiris Juliette en fröjd att se. Uppsättningen Mefisto på Dramatens stora scen är inte helt lyckad men tillräckligt bra för en kvälls eftertanke och underhållning blandad med självrannsakan.


Foto: Sören Vilks



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar