tisdag 28 mars 2023

Fru Sorg på Strindbergs Intima Teater

Det sitter en getabock och spelar på en tramporgel när vi kommer in. Han (Kent Olofsson) snurrar runt, runt, långsamt på vridscenen på Strindbergs Intima Teater, medan en person i gammaldags pojkkläder med änglavingar (Nina Jeppsson) sjunger sånger med drömsk text och melodi. Musiken återkommer under föreställningen, tillsammans med ibland skrämmande effekter av ljud- och ljussättning, men framför allt är det Fru Sorg (Anna Azcárate) som bär föreställningen, talande till oss med röster och mimik som varierar genom hela den halvannan timme vi tillbringar i ett gränsland mellan saga och vardag.


Getter har format Gunnar Hedes liv, och han skall komma att kallas Getabocken. Flickan Ingrid är en drömmare och det är i en blandning av dröm och konkret verklighet som Ingrid och Gunnar först möts. Mycket annat händer omkring dem i deras liv, och det gestaltas med små men effektiva medel av vår Selma-liknande berätterska. Att scenen är så gott som tom förutom människorna på den gör att vi enbart har orden från vår berätterska att lita på, och det gör att tomheten och det möjliga fallet och försvinnandet hela tiden känns farligt nära båda våra huvudpersoner. Men kärleken är möjlig och den kan ge dem båda ett bättre liv. Men det är ändå litet svårt att tro på, även om man vill, när världen vi ser är så kal och ödslig.


Foto: Sören Vilks

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar