fredag 7 januari 2022

Idlaflickorna på Stadsteatern i Göteborg

 Att åka på semester är att ta en paus från vardagen, men kanske ibland också att glida ut ur sitt vanliga liv och tappa fotfästet. Av de tre kvinnorna på scenen är det fler än en som heter Lillemor Åhl och alla har de varit gifta med Herrman. Nu är de på en semesterort, en sådan där man bara behöver luta sig tillbaka på generösa badsoffor i den bländande solen. Men i sina jättehöga klackar hinner de ta sig för en del halsbrytande uppgifter: att springa på löpband, att byta baddräkt under en liten handduk som knappt skyler. I Mellika Melouani Melanis säkra regi har Kristina Lugns ordkonster kongenialt kompletterats med lika uppfinningsrika handlingar där två normala företeelser slås ihop och bildar något överraskande, eller där man verkligen tar ett uttryck på orden och ser en ny absurd betydelse.

Med på semestern är Mara Vokalensemble och Ymma Damkör, och ibland smyger de eteriska klangerna från deras sång in och gör orden oändligt vackra, inte minst när de sjunger Kristina Lugns trösterika dikt om att vara död. Där finns också en partyorkester som får Idlaflickorna och alla andra semestergäster att slå sig loss litet för mycket, så att de blir litet jobbiga och påträngande mot sångerskan.


Noggrant koreograferad lek med bollar är Idlaflickornas signum, och minsann, där förses alla kvinnor på scenen med stora bollar! Men nu är tiderna annorlunda och det ensemblen rör sig till är Britney Spears Baby ...One More Time med obligatoriska sexiga skrevknyck. En tatuerad muskelman med bergsprängare, ibland klädd i sjömanskostym, är den ende mannen på scenen, och ibland får han kvinnornas odelade uppmärksamhet och omfamnas i en innerlig önskan om tröst. De ordlösa omfamningarna är nog minst lika värdefulla som när två av Idlaflickorna börjar reparera sin trasiga mor-dotterrelation. 

I programbladet berättar Mellika Melouani Melani om hur glad Kristina Lugn var över att hon skulle sätta upp Idlaflickorna med utökad text och körsång. Det är jag också, likaså hur väl övergångarna mellan förvirring, utlevelse, kaos och stillsamma samtal fungerar och gör pjäsen dynamisk. Idlaflickorna känns mycket längre och rikare än sin dryga timme. Hoppas att Kristina Lugn också ser pjäsen, inklusive slutscenen med hennes dubbelgångare i långa illröda peruker.

Länk till Göteborgs Stadsteaters sida om Idlaflickorna


Foto: Ola Kjelbye

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar